Vi åkte en sväng till mormor och morfar också under julen och här kommer ett par ströspridda bilder från besöket.
Syskon och bihang (partners) var på besök också och vi njöt ett par dagar av gott sällskap och god mat.
Vi åkte med mormor och morfar och sjöng i kyrkan och åkte på julmarknad. Inga bilder från det, men mysigt värre!!!
Den här ståtliga skrangliga magerstackare till gran smyckade mina föräldrars stuga i år. Min pappa äger mycket skog och brukar själv bege sig ut på jakt efter sin julgran. Tålamod är dock inte hans bästa sida, så han brukar ta den första gran han hittar som står upprätt och växer i någorlunda rätt riktning. Vissa år är den alldeles hängig och ryggkrökt, eller så spinkig att vi har fått borra in extra grenar i den. Andra år har vi lite mer tur och får njuta av en hel gran. Detta var nog ändå ett av de bättre åren får jag säga!
Vi packar alltid våra allra käraste egendomar dagen innan jul och kör de 3,5 långa timmarna från västkusten till Smålands mörka mitt. Där i ett trästuga finns mina kära föräldrar. De älskar julen lika mycket som vi, så det är alltid så varmt och ombonat, med många ljus tända överallt, när vi dyker upp.
Jag måste nämna att i fotot ovan, där inne i hörnet längst bort, med skyddsfilt på, står pappas underbara lilla mahogny flygel! Den är en dyrgrip, superfin och alldeles glansig med inte en enda skråma. Jag önskar den hade varit avtäckt på fotot, men tyvärr, den får jag visa en annan gång. Min pappa är en duktig pianist och hans flygel är som ett kärt barn för honom! Vi får knappt pilla på den ens med skyddshandskar på.
Vi firar alltid jul här hos mina föräldrar. För vem vill fira helt själv ute i skogen? Nää.. Det vill man ju inte. Och mina föräldrar bor ganska centralt mellan alla syskon, som annars är utspridda i hela landet och även utlandet. (En syster i Danmark och en bror i Paris.) I år fick vi glädjen att träffas allihop, inklusive respektive och barn!!! Det var alltså 18 personer (samt 3 hundar) i det här huset!!! Varav 7 var barn. Underbart och totalt kaos. Men julen är ju barnens högtid, eller hur. 🙂
Vi har många jultraditioner och vårdar dem ömt. Jag är definitivt både en traditionsmänniska och en traditionell människa. I år hade jag tre småttingar att hålla reda på och därför blev det inte så mycket plåtning under dagen. Framför allt missade jag frukosten. 🙁 Den som alltid är så mysig med massor av små ljus tända i hela köket. Men vi brukar äta julgröt (risgrynsgröt) på morgonen i våra juliga pyjamaser. Sedan klär vi upp oss fint och ståtligt och beger oss till närmsta kyrkan för att sjunga carols och höra julevangeliet. Det är en ålderdomlig tradition som verkligen skapar stämning och som jag tycker om att hålla vid liv även om jag inte är personligt troende. Jag skulle väl snarare kalla mig fritt spirituell/andlig. 🙂
Lunchen på julaftonen består av en massa godsaker; plockmat, ostbricka, charkbricka och… fika med så många kaksorter som möjligt!!! Nyttigt är det väl kanske inte, men juligt är det i allra högsta grad.
För att inte göra kalaset alldeles för övermäktigt för mina stackars föräldrar att förbereda, så har vi delat upp allt ätbart så att alla vi barn bakar/lagar lite var.
När vi har ätit färdigt och den utmattande matkoman infinner sig brukar vi alla göra det vi önskar och som bara gör att den där totala julfriden infinner sig. Några läser böcker, några myser framför granen, lägger pussel, kollar julfilmer eller kalle anka med barnen. Runt 17.00 dukas det till julbord.
Det blev ett lite mindre julbord i år än vanligt, för mamma blir tröttare och tröttare för varje år och det är klurigt att transportera för mycket mat, så vi har alla varit eniga om att vi hellre håller nere nivån.
Barnen var förstås så superspända på sina julklappar och kunde knappt bärga sig. De var framme och pillade på klapparna gång på gång och Celina försökte tjuvöppna en.
Klockan var ungefär 19.00 när min pappa delade ut alla julklapparna. Med 18 personer i rummet var det inte lätt att få lugn och ro och ordning. Så synd när man missar att se vad ens barn får och se deras reaktioner, bara för att man är upptagen med att öppna klappar själv eller se på vad någon annan fick. Och barnen vill ju börja leka direkt med julklapparna så de hinner nästan inte uppskatta allt de får av det skälet heller. (Och ändå hade vi lämnat flera julklappar hemma på västkusten och bara tagit med några få!)
Jag satt och rådslog med min storasyster om man inte skulle ändra på traditionerna och hitta nya strategier som gav mer ro kring det här med julklapparna. Kanske att man får några på julaftonskvällen och några på juldagsmorgon? Hur får alla andra familjer det här att fungera? Är det stoj och stök hos er också??
En sak som jag dock är förvånat överraskad över är hur glada barnen blir över allt de får. Jag har alltid föreställt mig att barn är ganska kräsna och bara gillar vissa saker och dissar andra. Men det kanske kommer med åldern? Än så länge så låter både Eliah och Celina så här, när de öppnar något: “ÅÅååhhh!!!” Och de blir förtjusta över ALLT. Även gammelfarmors dukar och böcker med hundöron som gått från generation till generation skulle gå hem hos dem (det var bara ett exempel, de fick inga dukar i år. :P).
Kvällen avslutades med barnlekar, julgodis och sällskapsspel. Och så avslutades natten med en midnattspromenad i en alldeles vit mörk värld. Det var mycket snö hos mina föräldrar nämligen!! Och dagen efter kl. 7.00 på morgonen begav vi oss till julottan. Då sjunger vi inne i kyrkan och det är alldeles mörkt och nedsläckt och så tusen små ljus som brinner i hela kyrkan. Oroligt fint och stämningshöjande! Varför fotade jag inte??
Det var så mysigt att ha alla syskonen samlade på samma plats. Det är så sällan det sker nuförtiden. Vi ses bara allihop vid jul och ibland på sommaren, om alla lyckas synka sina semestrar med varandra. Hursomhelst så stannade vi hos mina föräldrar i ett par 4-5 dagar och åkte sedan hem till en stilla och lika vit landsbygd på Sveriges västra sida.
Tack för denna julen!
Denna underbara tid!!! Förra helgen åkte vi till mormor och morfar (mina föräldrar) för att adventsmysa och baka pepparkakor. Det tar 6 timmar fram och tillbaka, så det är inget vi gör var och varannan dag. Men det är något alldeles särskilt att återkomma till barndomshemmet och återskapa traditioner där!
Pepparkaksbaket är en uråldrig tradition i vår familj. När jag var liten hade vi särskild pepparkaksdag och det var lördagen före 2:a advent. Det var nämligen den enda uppgiften man hann med den dagen. Kvällen innan så putsades och skurades varje hörn i köket och sedan på lördagen radade alla 6 barnen upp sig på omkring matbordet och mamma och pappa levererade världens största pepparkaksdeg. Det var underbart! Sedan bakade vi i timmar och julmusiken sprakade behagligt i bakgrunden.
Mamma hade ansvar för gräddningen och pappa hade ansvar för at göra de fina pepparkakorna som man sedan vågade bjuda gäster på.
När jag var liten åt jag mer av degen än vad jag bakade av den. Men den fina traditionen har inte mina barn alls anammat. 😀 De kavlar och stansar så fint och kämpar på så bra utan att låta sig distraheras av den goda doften. Och där står jag bredvid, vuxen och mamma och allt, och proppar i mig av degen som om jag vore 3 år! 😀
Eliah och Celina gav mig några långa betänkliga blickar, men ingen av dem tog efter beteendet ändå. De fortsatte knåda och kavla. Det är ju nästan märkligt! Vill inte alla barn äta pepparkaksdeg hellre än att baka??? 🙂
Under tiden pepparkakorna gräddades tog morfar upp dem alla i sin varma famn och läste berättelser. Och sen blev det finfika med nybakta pepparkakor och lussekatter från gårdagen. Ett så fint avslut på en enkel och stämningsfull dag!
Det var massor av snö hos mina föräldrar och nu är det också det här hos oss på västkusten! Tänk om vi för en gång skull kunde få en vit jul??
Jag lyckades fånga Daniel och de två äldsta på mobilen, i färd med att bygga snögubbe. Barnen älskar att leka i snön, för där vi bor finns det inte snö i så många dagar.
Vi njuter i fulla drag här hemma. Tänder ljus som doftar trä och nejlika, hänger upp linnegardiner med sprängstolta röda domherrar på, mumsar på saffransbullar med vaniljkräm och låter julens allra bästa låtar gå på repeat. Jag kan aldrig tröttna på att leva på det här sättet!
Var tog senaste veckan vägen?? Obegripligt. Första veckan som egenföretagare har redan svischat förbi och jag minns knappt hur den kändes. Hälften av dagarna gick åt till att “samla mig” och resten åt att sortera bland alla mina grejer. Fortfarande finns det mycket kvar att sortera i, både mentalt och praktiskt, innan jag är redo för att sätta igång med arbetet på allvar. Men jag ser fram emot en januari att hugga i!
Nu är det dags för mig att packa ner oredan för en stund och ta jul. Jag ska åka till Karlskrona och operera mina närsynta ögon. De har gett mig sveda och leda i många års tid, så jag ser fram emot att äntligen få se världen sådan den är. 😀 Jag ser fram emot att kunna se skillnad på person och person utan att vara beroende av linser/glasögon. (Det är ju alltid lika genant när man hälsar hjärtligt på Göran och det visade sig att det var Jöns. Nåja, den tiden är snart förbi! Såvida läkaren inte slinter med lasern och gör mig evigt blind. Då blir det väl ingen mer bloggning alls…)
Därefter påbjuds sträng vila, solglasögon, podcasts och stängda ögon i ett par dagar. Funkar helt fine för mig, då jag ju ändå inte har tänkt att utföra något som kräver någon som helst ansträngning över jul. 😉
Efter en påhälsning hos Daniels föräldrar ska jag rulla vidare till Småland och fira jul (tillsammans med Daniel och småttingarna förstås!) med min släkt inne i de mörka djupa skogarna. Alltid en ynnest!! Håret på mina armar krullar sig av längtan!
Julen är helig för mig och min familj. Vi tar ofta ledigt 2 veckor för att fira den grundligt och länge. Jag har aldrig arbetat över julen och kommer aldrig att göra det. Det går helt emot mina ålderdomliga principer. 😉 Jag vill att julen bara ska handla om att vårda relationen till mig själv och mina nära, samt hämta ny kraft inför ett nytt år.
Jag vill att julen ska handla om att vara närvarande och nöjd i det lilla, blicka tillbaka och hämta inspiration från svunna tider, känna tacksamhet för allt som har varit och är – för familj, vänner, kärlek som känns, lever, ges och besvaras i generation efter generation samt för betydelsefulla händelser som har format mig till den jag är.
Under julen ska vi göra precis samma som vi gör varje år och träffa precis samma personer. Det är familjen, släkten och närmsta vännerna som gäller. Vi ska spela sällskapsspel till sent om nätterna, sjunga sånger i stämmor, besöka kyrkan under julotta och andakt, baka pepparkakshus med hisnande tinnar och torn, laga risgrynsgröt och koka knäck, äta julbord tills vi smäller av, läsa böcker och sagor om tomtar och troll, ge varandra kramar, fotmassage och goda råd. Vi ska ta snabba promenader i bitande kyla och blixtrande frost, berätta godnatthistorier för barnen medan de somnar i våra famnar framför en glittrande julgran och lova dyra och heliga löften inför nästa år.
Tryggheten och vilan i traditioner och upprepandet av “samma gamla” jul-koncept år efter år anser jag är höjden av njutning, vila och återhämtning. Jag pyntar gärna hemmet med samma dekorationer år efter år, äter samma typ av mat och nynnar samma gamla hymner för barnen om och om igen. Det kanske låter tråkigt – men nej, inte alls!! Tvärt om. Det blir bara bättre och bättre. Sen kan man ju alltid tillföra något litet nytt varje år förstås, så att man inte förtas av leda.
Men i hållbarhetens tecken vill jag gärna slå ett extra slag för det här med att vara nöjd med det man har! Att återanvända ting och byta ut julklappar i paket mot de klappar som ges med handen mjukt över kinden. De är minsann inte så dumma de heller! 🙂
Hur firar ni jul och vad är viktigast för er? Har ni några särskilda devis/nyckelord för julen 2019?
Hej mina vänner!! Nu är jag tillbaka till verkligheten efter en underskön påsk. Som vanligt har jag svårt för att komma ihåg att fota och dokumentera de gyllene stunderna när jag är bland vänner och familj. De fångar liksom allt mitt fokus, vilket jag iofs. ser som en god och sund sak. (Den dagen jag inte längre kan vara närvarande i verkligheten utan bara går runt och tänker produktion och jobb är jag illa ute, tänker jag.) Länge leve verkligheten!
Påsken för mig är en stor högtid. Jag firar den nästan lika mycket som julen, dock inte lika länge.
Jag plockar fram påskpynt, porslinstuppar och kaniner, fyller vasar med videkissar och björkkvistar med fjädrar, målar ägg och klipper ut papperskaniner med barnen, lagar högtidsrätter med läckra råvaror som lamm, höns, lax, rom, kål, potatis, gräslök, citron och kokos. Jag gömmer påskägg, klär ut barnen till rara påskkärringar och ritar skattkartor åt dem. Jag byter gardiner och dukar och inreder hemmet i gult och lila. Eller andra våriga färger som rosa och ljusblått. Gärna pastell. (Annars vill jag helst ha nedtonade och naturnära färger i mitt hem. Men inte på våren. Då hör färgglädjen till, tycker jag. Livet blir för tråkigt om allt alltid ska vara neutralt och monotont.)
I år hann jag bara hälften av vad jag hade velat. Jag och Daniel hade alldeles för fullt sjå med renoveringen. Det får bli mer dokumentation av pysselipysslandet nästa år!
Men jag har hunnit med mina promenader. Jag har hunnit med skratt och kramar, gos med barnen, sång, musik, bra läsning, sol-lapande och blomplockning.
Vi var hemma hos mina kära föräldrar över påsken. Två av mina systrar (med familj) var också där och förgyllde tillvaron. Vi spelade sällskapsspel, klinkade piano och spelade fiol ihop. Båda mina systrar är högt utbildade violinister (förutom att de även är utbildade akademiker). Det är inte jag. Någon skicklig violinist alltså. Det låter bitvis som “strypt katt” eller ett häftigt bromsande lokomotiv (med tillhörande skrikande resenärer) när jag spelar. Dessutom har jag inte rätt hållning. Men de är schyssta och låter mig vara med ändå. 😉 Jag tycker att det är så roligt!!
Mamma och pappa bjöd oss en superläcker trerättersmiddag. Jag kom bara ihåg att fota förrätten. Typiskt! Det var ju huvudrätten som var den magnifika. Indieninspirerad dessutom – muuuums!!! Och så egenkokt äppelmust från förra höstens äppelskörd på det. Magiskt.
Väl hemma igen (i tisdags) skulle Daniel direkt resa iväg till Bryssel på “konferensdagar” med jobbet. Så nu är jag ensam med småttingarna och det kräver total uppmärksamhet och innebär noll egentid. (Detta blogginlägg skriver jag nu på kvällen, 23.30. Jag vet att det kommer att straffa sig imorgon. Men det får det vara värt.)
Om jag har ögonen på den ena så gör den andra rackartyg och vise versa. När jag bytte blöja på Celina nu innan sängläggning så fick Eliah syn på grannen i traktorn och hasade överlycklig ut genom ytterdörren iklädd endast blöja och stövlar. När jag väl fick tag på honom hade Lucia flytt fältet och var borta i hästhagen och härjade. Åt bajs, hetsade djuren, rullade sig i lera och dylikt. Samtidigt som jag förbannade och lockade på henne hann Celina paddla sig upp till kattmaten och var på väg att häva i sig läckerheterna. Kattmaten har jag ställt i trappan för att den ska vara utom räckhåll, men nu är Celina så transportabel att hon som en liten käck apa svingar sig upp för trappstegen på nolltid.
Jag brukar konstatera det för Daniel ibland, att det att vara småbarnsförälder minsann är det eldigaste eldprovet som finns som prövar ens uthållighet, tålamod och simultanförmåga. Klarar man att hantera det oavbrutna stresspåslag som det innebär att ha småbarn 24/7 så klarar man vad som helst. Ungefär. 😉 (Så behöver det förstås inte vara, men jag brukar skoja om det när allt med barnen “kaosar” på samma gång. Och det sker ju inte alltför sällan, om man säger så… 😉 )
Och ändå kan jag inte låta bli att drömma om en hel hög med goa ungar… som springer runt i vår trädgård och gör hyss… Jag älskar småbarnslivet! 😀 Krut och full aktivitet, det är helt rätt livsstil för mig.
Hur har er påsk varit? Fridfull eller stormig?
