Ett gulligare dass kan man väl knappast hitta?

Åhh jag måste få visa er hur fint min pappa har byggt om f.d. svinstian utanför vår (mina föräldrars egentligen) sommarstuga. Han är så oerhört händig och konstnärlig och har snickrat ihop hela huset själv, trots att han börjar bli till åren. 🙂 Det är ju ändå imponerande!!!

Innan ombyggnad. Dasset till vänster.

Här på bilden ovan presenteras originalskicket! Allt har alltså gjorts om. Taket, fönster, väggar, panel och all vad det nu heter på snickarspråk.

En bild från sommaren förra året då pappa höll på med andra änden i huset och taket.

När pappa gör något så gör han det gediget. Det är så skojigt att få ta del av alla hans idéer. Jag har samlat några bilder från hans instagram där han visar hur han går tillväga, och allt är genomtänkt in i minsta detalj. Läs instagram-inlägget här nedan! 🙂

Kan någon av mina läsare tyda skriften? 🙂
Här skapas det snickarglädje…
Dörren till dasset, med dess speglar under konstruktion.
Resultatet!

Se här så gulligt utedasset blev!! Nu kan man nästan sitta där kungligt och göra sig ett nummer. 😀

Det blir spännande att se vad för projekt han tar sig för nästa år. Han har alltid något igång, precis som jag! 🙂 Men nu vill jag önska er en fin fortsatt vecka, så ska jag gå till ro!

Det har stormat både här och där

Här står hon, min lilla goa tjej, med en alldeles för foglig uppsyn! Den uppsynen går inte att lita på. 😀 Det är då man vet att nått bus snart kommer att hända.

Häromdagen välte hon ut en kanna hallon- och blåbärsmoothie på våra träpallar för att sedan kladda runt med det så mycket hon orkade och den intensiva rosa missfärgningen som uppstod i träet kan jag tala om inte går bort av vatten och såpa eller diverse frätande vätskor. Det blir till att köpa nya pallar, alternativt jobba med slip och målafärg. Och nej, jag tog inte kort. Sådant sker var och varannan dag, så det är inget jag lägger något större vikt vid att försöka bevara som minne för omvärlden.

Här är en annan filur i vår trädgård som också ser väldigt foglig ut, men som till skillnad mot tösen min faktiskt ÄR det! Världens snällaste lilla pålle är detta och gammal som kyrkan är han. Varje år tror jag att han inte ska överleva nästa vår, men han håller sig stadigt. (Och ja, han står på vår mark eftersom vi lånar ut den åt grannarna.)

Vi har den ynnesten att ha hästintresserade grannar som förgyller vår utsikt från fönster och trädgård med välskapta pållar i alla storlekar och modeller. Jag och Daniel har också ett hästintresse, som jag har nämnt tidigare, men just nu ligger det på is till förmån för familjelivet, som kräver all vår tid och uppmärksamhet.

Men om ni liksom jag gillar att läsa succehistorier om folk som lär sig nya färdigheter (t.ex. ridning!) så bör ni ABSOLUT INTE kolla in min gamla hästblogg. Däremot om ni roas av att läsa om nederlag, pinsamheter och motgångar så kan ni ta er en titt! Jag presenterar den så välvilligt här. Jodå, jodå… 🙂 Det är okej att bli skrattad åt ibland. (Bloggen “Capriole” – vilket förresten är namnet på en av de svåraste konstformer en häst kan genomföra!)

Jag gjorde en häftig och galen resa iaf… som tog abrupt slut när barnen blev för många och stökiga.

Åh.. ser ni.. hur träden knoppas och snart kommer att ge blommor och frukt!! Ovan är ett japanskt körsbärsträd och nedan vit persika som står i vår växthus.

Vanställd av en stormig natt

Tillbaka till ämnet. Barnen är så livliga nuförtiden och med min stora mage är det svårare än någonsin att hålla koll på dem. Pga. covid och Eliahs asma så är de ofta hemma från förskolan. Nu har jag vabbat 2 veckor i sträck och det är hemskt jobbigt med två småttingar och bara en vecka kvar till BF. Tungt och ont, jag har foglossning och varenda lem värker. (Ursäkta klagosången!)

Så Daniel kom på den geniala lösningen att vi skulle införskaffa en sån här apparat (nedan!). Den skulle barnen säkert låta sig underhållas av timma efter timma i all oändlighet, inbillade vi oss.

Och visst hoppade de glatt och länge den första gången eller de första, men nu är det inte lika roligt längre. Vi har haft studsmattan i snart 2 veckor och förra veckan under natten kom stormen och sög sig fast i den så att den dundrade iväg och upp in i ett träd (hur det nu gick till). Så nu är den redan trasig längst uppe som ni ser. Så gick det med det…. :// Även växthusets fönster har blåst sönder. Det var en aggressiv stormnatt. 🙁

Och jag som argumenterade med Daniel om att en säkerhetsförankning till studsmattan då rakt inte var nödvändigt, så tung och stadig som den är. Jag menar, om jag knappt kan rucka på den, hur ska då vinden kunna göra det? Uppenbarligen saknar jag en och två kunskaper om naturens krafter. Daniel hade förstås rätt. Vi borde ha förankrat den.

Nu ska jag ha något att äta, känner jag.

Kram på er!

Vintermagin släpper taget

Godmorgon vänner! 🙂 Jag sitter här med fönstret på vid gavel och njuter fågelsång och gulligullande i djurriket, som pågår för fullt utomhus. Solen har slingrat sina långa fingrar in genom fönstret och landar rakt i boken i mitt knä. Som en ström värmer den mig. Underbart!

Fotat med Mavic 2 Pro. Kommer att finnas till försäljning i sinom tid.

Det är helt otroligt att det såg ut så här bara för en vecka sedan!! :O Detta foto är taget med min drönare, strax efter soluppgång en morgon och precis utanför vårt hus. Mitten av februari. Vyn är precis ovanför vårt hus.

Himlen var varmt rödflammig och kallt kristallblå på samma gång. Jag är såååå glad över bilden, eftersom jag lyckades fånga färgerna när de var som vackrast. Jag höll på att få dåndimpen och bara stod och flämtade när jag flög med drönaren. 😀

Fotot är en sammansättning av ett lite överexponerat foto, ett lite underexponerat, samt ett mittemellan, för att få fram alla nyanserna i naturen och himlen. Jag blev så hjärtans nöjd över resultatet att jag kommer att sälja det i framtiden, när jag får igång min webshop. 🙂 Det ser jag fram emot!!!

Här syns min instagramvariant av samma bild, mindre blå färgstyrka och lite mer mjukhet i sig. Jag brukar softa ner färgerna lite i mitt instagramflöde eftersom jag inbillar mig att det sticker ut för mycket annars. Jag har ganska mycket varma/bruna bilder i mitt flöde i vanliga fall.

Vi hade våra absolut vackraste vinterdagar just i mitten av februari. Och nu, ett par dagar efter är varenda tecken på vinter som bortblåst. Inte en snöflinga så långt ögat når. Bara fågelkvitter och solsken. Jag låter fönstren i huset vara öppna stora delar av dagen, även om luften är kylig, för att ta in våren i rummet. Det gör mig på så himlans gott humör! 🙂

Det känns fint att få njuta naturen så här under arbetstid… Att bara kunna gå ut och ta en promenad när frestelsen blir för stark. Jag lägger upp mina dagar och arbetstimmar precis som jag vill, och den friheten är ovärderlig för mig.

Kram på er och fortsatt trevlig helg!

Bondmora

Jag i mitt rätta element.

Jag älskar detta livet. Det lugna, det varma, när det doftar nyslaget hö och frisk, blommig sensommar. Det får känslorna att svalla alldeles extra… Jag känner mig kärlekskrank. Inför livet och de jag har omkring mig som förgyller varje dag. Och för trastarna och finkarna som nu drillar sina sista trudelutter, ackompanjerat av ett tungt behagligt sus i de överfrodiga lövträden, för att snart påbörja sin långa resa söderut. De vet, liksom vi, att kallare tider väntar…

Vad ska ni göra till helgen? <3 Hoppas att ni får ett par underbara dagar framför er att njuta sensommaren. Kramar i massor!

Jag fann själ i en bortglömd stuga

Jag tycker att det är så himla mysigt att vara ute och leta efter gömda och glömda ruckel ute i skogen och längs landsstigarna. Häromdagen hittade jag denna charmiga boning!!! Och dörren stod på vid gavel som om den lockade mig att stiga på.

Visst blir man lite sugen på att omhulda den med kärlek och ge liv igen? Tänk så mycket historia som har skapats inom dessa väggar!! Jag rös när jag såg ödestorpet. Jag rös i hela kroppen och det kändes nästan som om det var fler närvarande där… Ett litet genomskinligt barnaväsen i vit särk som kikade ut genom fönstret på övervåningen kanske…. Mitt sjätte sinne spårade sannerligen iväg med mig…

Den var lite läskig att stiga in i, för att det hängde ner farligt bråte från tak och stuprännor som knakade och rörde på sig. Men jag höll för ögon och öron, räknade till tre och slängde mig in genom dörren. Det kändes enklast så. Väl där inne fann jag mer bråte lura över mig från taket, så jag fick passa var jag gick.

Det intressanta när man vankar runt i såna här ödehus är att man så tydligt kan se (och känna!!) historian i dem. Man kan se vilka delar som var byggda ursprungligen (utifrån byggteknik, läge och sunt förnuft) och vad som har blivit påbyggt under 1900-talet.

Detta hus var till hälften byggt i liggande timmer. (Tyvärr var det för mörkt inuti för att jag skulle kunna ta kort!) Originalbostaden tog troligtvis form under 1700-talet.

Först bestod bostaden av endast ett utrymme där såväl människor som boskap samsades om utrymmet. På den tiden fanns ingen vedhäll och värmen hölls genom att människor och boskap gnuggade axlar och sov ihop. Senare byggdes ytterligare ett rum till med spishäll och därtill ett litet loft med stege.

Slutligen byggdes huset ut ytterligare under tidigt 1900-tal, för att senare överges och förfalla.

Längre ner på samma skogsstig hittade jag en byggnad med ett fräckt klocktorn. Jag undrar vad historien är bakom detta? Själva byggnaden såg bara ut som en vanlig ladugård. Lustigt… (Jag glömde bort att fota mer.)

Brukar ni också smyga runt i öde hus eller är det bara jag som gör sånna hyss?

Ta hand om er mina fina vänner! ?

Folk och fä på gården

Underbara vetefält…

Välkomna ska ni vara, in i den småländska idyllen! :-*

Vi har fortsatt vår semester i lugna takter. Vaknat sent, bakat bröd, läst böcker och spelat spel, och klappat kattungar. Och så arbetat förstås. Slitit i trädgården, renoverat, målat lister, rivit stuprör, kavlat upp händerna och röjt undan så det står härliga till, på gården och inuti huset.

Möt Herr Karlsson! En av alla snygga grisar som befinner sig på mina föräldrars marker.

Drömmen om djur på vår gård

Jag och Daniel vill gärna ha (fler) djur på vår gård. I dagsläget har vi endast hund (Bichon Havainais) och katter. Men vi drömmer om hästar, får och höns. Det är bara svårt att få tiden att räcka till i nuläget…

Grisvila. Ett koncept som jag gärna skulle implementera i mitt liv… Dvs. att fläka ut sig i med armar och ben åt alla håll, i skuggan av stora yviga träd, och strunta i tid och rum från morgon till kväll. Plus få mat och vatten serverad när så önskas.

Ingen dröm är för sen!

Jag lever med överbevisningen om att ingenting är för sent. Ingen dröm är för sen för att uppfyllas. ❤

Jag har alltid drömt om att kunna rida och ha en egen häst. Det var min stora barndomsdröm. Men mina föräldrar hade varken råd eller möjlighet att låta mig rida. För två år sedan, i vuxen ålder, bestämde jag mig för att göra slag i saken och började ta privatlektioner för två skickliga ridlärare här i bygden. Den ena var pedagogisk och behaglig att ha att göra med, den andra skoningslös och alltid rasande till bristningsgränsen. “Du rider som en idiot!” skrek hon på mig när någonting litet gick fel. Men jag lärde mig massor av båda två och det är något av det roligaste jag har gjort någonsin!!! Man får inte låta sig skrämmas så enkelt… ? (Ni kan läsa mer om mina galna hästupplevelser på min blogg Capriole.)

Jag var obehärskad i min dröm. Jag ville lära mig att rida piruetter, passage och piaff. Jag läste på och läste på, övade och övade. Jag gick runt hemma i vardagsrummet som en dåre och övade volter med mig själv. Så pass djupt fallen i träsket var jag nämligen! ? Men sedan var föräldraledigheten över och jag började jobba heltid, vilket resulterade i att jag inte längre hade tid att rida. Istället började Daniel ta ridlektioner och tog över stafettpinnen! ?

Just nu hinner inte riktigt någon av oss att rida, men vi har fortfarande för avsikt att ta upp ridningen igen när barnen är lite större och då köpa oss varsin häst. Tänk, vad roligt vi skulle ha!!!

Vanligt fä och flygfä

Förutom hästar drömmer vi om att ha får. Och då är det ju givetvis Walliskt svartnosfår som ska in på lodrätt nr. 32 i sommarkrysset. Har ni sett dessa?? Alltså man blir ju så förtjust att man nästan vill lägga sig ner och rulla nerför en backe och sjunga opera.

Åhhh.. haha… Underbara!!!! ??? Jag tror jag smäller av…

Höns är nog det vi först kommer att skaffa. Den drömmen är inte så långt bort i tiden. Kanske 1-2 år? Det verkar alldeles fantastiskt att kunna äta sina egna ägg. (Nåja, nu ska vi väl inte ta detta till överdrift. Hönsens ägg får duga.)

Ser det inte underbart skönt ut? 🙂

Har någon av er några djur? Berätta! 😀

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta