Lär känna mig

Vad händer?

Inlägget publicerat:23 januari, 2019

Ja, det kan man undra. Jag har bestämt mig för att denna vecka fokusera på att få till bloggens design och funktion, snarare än att leverera genomtänkta blogginlägg. Allt har sin tid och jag hinner helt enkelt inte med att göra både och.

Idag ska jag fortsätta jobbet med Kategorierna. Det låter kanske enkelt, men det är oerhört tidskrävande och frustrerande att få till det. Jag satt 3 timmar med det igår och kommer få sitta åtminstone 2 ytterligare idag. Detta pga. den avancerade uppbyggnaden av kategoriträdet och för att jag måste gå in i ALLA tidigare inlägg och flytta dem rätt i den nya bloggens kategorier (jag har valt helt andra).

Den andra stora nyheten för idag är att jag har ansökt om att bli medlem i Influencers of Sweden. Jag har spanat in INOS ända sedan jag började blogga, och har följt deras arbete på avstånd, men har väntat på rätt timing innan jag ansöker om medlemskap. Jag ville först ha min nya plattform tillgänglig. Så jag har väntat ett halvår på detta!! En stor dag för mig, alltså. 🙂 Dessutom börjar det brinna i knutarna, för det har börjat ramla in nya blogg-samarbetsförfrågningar och jag har svårt att hantera dem innan jag har läst på och satt mig in i vilka regler som gäller. Vilket jag vet att Influencers of Sweden har bra koll på och kan ledsaga en i.

Nu snart ska jag bege mig till BVC med tösen för att se om hon är så gödd och frodig som hon bör. Det ska nog gå fint, för den ungens matglädje är det minsann inte fel på! Hon är snart som en liten sumobrottare. Redo att välta omkull det mest kyliga, hårdnackade stenhjärtat med sin charm. Åh, mitt lilla troll!! <3

Kl. 14.00 idag ska jag hämta min vilda, högljudda, underbara tvååring på förskolan, som jag redan sitter här och saknar varenda minut. Det är så tyst när han inte är hemma. (Han är bara på förskolan några timmar i veckan.) Jag har varit helt löjligt överbeskyddande hela den här vecka, mycket på grund av att jag har följt det horribla dramat med pojken i samma ålder som min, som ramlade ner i ett 150 m djupt hål i Spanien. Jag har varit så hönsmammig att jag knappt vill att han ska gå själv nerför trappan. Trots att han har behärskat denna färdighet i mer än ett år – utan missöden.

Efter mellanmål ska jag och ungarna, kl. 15.30, bege oss ut i skogen på en lååång och välförtjänt skogsrunda. Andas in den burdusa kylan och få ordning på hjärnkontoret. När vi kommer hem är det dags för storkok. Mat på bordet. Tvätt. Städning. Allt som förväntas hinnas på en dag. Och jag, min bensläpare, hinner alltid bara hälften. Pinsamt.

Seeeeeeenare ikväll är det Daniels tur att ta över rodret så att jag hinner fortsätta med bloggdesignen. Då underhåller han barnen och axlar hela ansvaret för barnens sänggång. Det släpper jag helt. Skönt!

Vad står på era scheman idag? 😀

Kategori:

Personligt/Lär känna mig Personligt/Dagbok

Nära och olidligt vackert

Inlägget publicerat:19 januari, 2019

Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.

När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni med varandra (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.

Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.

Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.

När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.

Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.

Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.