Evig trohet och spindeldrama i ladan

För en dryg månad sedan rev vi av ytterligare ett bröllopsbesök. Jag har tyvärr inga bilder från vigseln, eftersom barnen krävde alla mina ögon och öron och händer. (Och ändå lyckades jag inte bespara övriga gäster från att överhöra och bevittna diverse olämpligheter, så som härmande av prästen, lite falsksång, två ogenerade kommentarer om vad hatten på damen framför liknade, bråk om sångboken, kastning av sångboken, försök till klättrande mellan bänkraderna och ett par alldeles ljudliga pruttar.)

Men efter vigseln lyckades jag föreviga ett par ögonblick. Festen gick av stapeln i en rymlig dundermysig lada som jag önskar att jag också hade gift mig i. Så otroligt mysigt och ombonat!

Barnen begrep inte helt att scenen inte var till för lek.

Huh!! Det är ett fullt sjå att hålla ordning på tre småttingar. Tur att inte den minsta kan gå än. 🙂 Eliah och Celina rasade runt på scenen och ville smälla ballongerna som låg där. Med min allra lenaste hypnotiska röst lyckades jag vända leken till att vakta ballongerna mot faror istället. På så vis förhindrades vandalisering.

Lillan i vagnen.

Jag och Eliah fick syn på en enorm spindel precis innanför ingången in till ladan och Eliah lät omvärlden veta. Bakom oss trippade ett asiatiskt par som blev alldeles till sig när de såg spindeln på avstånd. De vände på klackarna och rusade ut och ville sen inte närma sig ladan. Det krävdes några lugnande samtal och ett par glas innan de vågade ta sig förbi spindeln. Då var den borta. Men vem vet vilken stolpe den kunde ha klättrat upp på då, för att vänta på sitt nästa offer!!? Nej, spindlar gillar vi inte.

Finaste Daniel till höger och vackra bruden i mitten.

Som väl var fanns där en enorm gräsplan utomhus som vi kunde rasta barnen på. Vi försökte oss också på att fånga alla kusiner (på Daniels sida) i ett enda foto. Det var givetvis stört omöjligt. Alldeles för stark sol, för skojiga kusiner att glo på, för länge att sitta still, för långa grässtrån som kittlade i rumpan, hår för ansiktet, trumpna miner, främmande ljud som var intressantare än fotograferingen, för många tankar som distraherade osv. Som bäst lyckades vi få 20% av barnaskaran att se in i kameran på samma gång. Det får väl räknas som en bedrift ändå!

Lillan i famnen.
För anonymitets skull har jag valt att sudda alla ansikten utom Celinas.
Lillan i min famn. Den söta hättan är handgjord och köpt på Etsy.com, men den var visst för stor.
Kusinen till vänster, Celina till höger.

Det blev tal, allsång, skålningar och dans långt in på kvällen. Vi hade faktiskt släpat med vår husvagn och bodde i den. Mysigt!!! Men förvånandevis kallt sådär i slutet av oktober.

Trevlig helg och skål för kärleken!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Därför ÄLSKAR jag Påsken

Lite fotokonst högtiden till ära…

Därför älskar jag Påsken…

  • Det är en ljus och glad tid på året. Dagarna blir längre, solen står högt på himlen och hjärtat känns alldeles extra fjäderlätt.
  • Längtan. Aldrig är längtan efter sommaren större än nu! Och aldrig känns sommaren närmare än nu! Det går inte att undvika att drömma sig bort till svala kvällsdopp och mjuk sand mot tårna.
  • Men först – Våren. För mig är Påsken detsamma som att inviga våren. Det är nu våren kommer på riktigt. (Det är den känslan jag har iaf.)
  • Grönska. Blommor kikar upp ur marken och träden knoppas… Allt börjar röra på sig och håller på att vakna. Underbart!!
  • Utomhusaktiviteter. Påsken är en högtid som jag förknippar med utomhusaktiviteter, långa promenader i skogen, trädgårds-/odlingsplanering och fika i soliga uterum.
  • Färger. Påsken för mig är klara, ljusa, pastelliga, krispiga färger och solstrålar på köksluckorna. Jag håller mig normalt till ganska jordnära färger både när jag klär mig och hemmet, men inte denna tid. Då plockar jag in gult, lila, rosa och ljusblått. Det får vara lite barnsligt och livligt här hemma ett par veckor – med målade ägg, lustiga figurer och annat hemgjort påskpynt.
  • Familje-högtid. Det är en familjevänlig högtid som jag gärna spenderar med nära och kära.
  • God mat och godis. Jag älskar mat, både att laga och äta! Påsken är (liksom de flesta högtider) starkt kopplad till dukade långbord och berusande aromer i köket. Dessutom är det i princip den enda tid på året då jag äter lösgodis.
  • Sång och dans. Jag sjunger mer än någonsin nu! Förr var jag frenetiskt aktiv i många olika körer denna tid, men nu håller jag mig till att tralla hemma. Jag har andra planer för min tid nu. Hade jag varit en fena på att dansa så hade detta givetvis också varit dansens tid!
  • Lek och pyssel. Detta är en tid som lockar till lek och fantasi! Under påsken gör jag skojigt pyssel med barnen, gömmer påskägg och leker hare. Det gör både dem och mig glada! ?

Hur ser er känsla för Påsken ut? Glädjespridande eller bara jobbig?

Jag är van att fira påsken med massor av människor, familj och vänner. Men i år blev det en ovanlig påsk. Vi firade den ensamma, här ute i skogen. Barnen är fortfarande snuviga och vi ville förstås inte riskera att smitta någon. Men vi hade det så mysigt och lugnt (så lugnt som en vardag med 1- och 3-åringar kan bli) att det inte gjorde något.

Det var lite skönt att slippa ägna en hel dag åt att packa för att sedan locka med barnen in i bilen på 3-4 timmars enkel körtid till släktingarna. För att sedan upptäcka att vällingflaskorna är glömda och något av barnen har gjort nummer två i baksätet samt var dålig i magen. Hm… Skräckhistorierna är många. (Både mina och Daniels föräldrar och övriga anhöriga bor långt bort ifrån oss.)

Så nej, det gick ingen nöd på oss ute i vår stuga. Vi njöt av att vara för oss själva, pyssla, kolla film, leka kurragömma i trädgården, spela spel och gotta oss. Bra behöver inte vara så avancerat.

Det blev bara ett dukat bord för mig, Daniel och småttingarna i år. Potatisgratäng, lamm, coleslaw, sallad och min svärfaders hembryggda flädervin. Mmm… Duger utmärkt åt mig! ?

Påskfeber – Jag går loss på en kruka fjäderkvistar

När man har två små som snurrar runt ens ben hela dagarna och samtidigt vill hinna fota så får man ta de tillfällen man får. Jag fick ETT (under påsken). Och det var när jag skulle slänga ihop en kruka björkris. Så jag fick nöja mig med det! (Däremot lade jag lite extra tid på att filma och lägga upp på insta story – en ny färdighet jag försöker lära mig att behärska! 😀 ) De kunde liksom inte bli både och, det hann jag inte.

Milt attackerad av björkris.

Barnen fick hjälpa mig att pynta det. Björkris i alla dess vinklar och vrår. Håll tillgodo!

Jag tycker att det är så stimulerande att leka med färger och känsla, både vid styling till en fotografering och efter i bildbehandlingen. Det är en behaglig och spännande syssla att pröva fram och tillbaka vad som fungerar och inte, vilken underton som ska finnas och alla färgernas olika mer eller mindre märkbara övertoner – hur de ska kombineras med varandra! Jag kan sitta i timmar med att klura över sånt.

Gosiga barnhänder i påskriset.

Barnen hade fyllt riset med gröna ägg också, men det gick inte att ha med på fotot. Det krockade för mycket med min övriga bloggstil kände jag… Men jag lovar – jag hängde tillbaka dem när jag hade knäppt av bilderna! Självklart ska barnen få ha ett helt fyrverkeri av färger i påskpyntet om de så önskar! Detta är för mig en barnens högtid.

Ja, jag är ju lite sent ute nu då, men jag vill ändå önska er alla en FENOMENAL OCH MUNTER efter-påsktid!! Njut av att våren är på väg! Ni är fantastiska! 🙂

Att leva och växa i ett Vakuum

Hej vänner! ❤️ Hur går det för er? Hur mår ni och hur tacklar ni den rådande osäkerheten? Här är det som om tiden står stilla, håller andan. Jag bara går och väntar på att allt ska bli vanligt igen, men blir det det? Blir det någonsin det? Jag försöker hålla en distans till det som händer i världen genom att fokusera på kreativiteten och småttingarna. Både barnen och Daniel har visserligen feber och hostar, så det verkar som om det kommer att bli en ensam och modfälld påsk i år. ? Men naturen är ju mitt i sin förlossning – knoppar föds, brister och slår ut i all sin magiska prakt – så det vore väl ändå skam att inte vara tacksam över nuet?

De senaste veckorna och dagarna har jag deltagit i en hel del minikurser och webinar online (det finns ju ett svindlande utbud på nätet just nu – av uppenbar anledning!), både i utbildningssyfte inom fotografering och företagande men också coachande föreläsningar som handlar om just det jag håller på med att göra – att skapa viktiga förändringar i sitt liv för att kunna må bättre. Jag känner mig helt översållad med nya perspektiv och det är så fasligt intressant alltihop att jag bara sitter med ett leende över hela ansiktet från början till slut. Jag är den första på plats och den sista att lämna på varje föreläsning/webinar. Vissa nätter har jag lite svårt att sova för att jag grubblar så mycket… på meningen med livet… meningen med att vara just den man är. Och att komma fram till vem man är. Det är visst lättare sagt än gjort…

Att smussla med författardrömmar

Tanken slog mig häromdagen, så självklar som från klar himmel. Jag ska skriva en bok! Inte nu, NU, men om ett par år. Det är en blygsam barndomsdröm sedan länge… att någon gång skriva en bok. När jag var 15, 16, 17 år så var det min största hobby och det jag spenderade all tid på om kvällarna. Jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev noveller och jag skrev låtar, som jag sedan gömde lång inne i själen och hårddisken.

Just då hade jag inget syfte med det och livserfarenhet var inte direkt någon tillgång. Idag har jag hittat mitt syfte. Idag vet jag vad jag vill skriva om! Jag ska skriva om att våga, om att växa, om att vända motgångar till resurser, uppnå självtillit, förverkliga drömmar och hitta just de element i livet som gör en lycklig. För vad är livet om det inte ger mening och glädje? Vad kämpar vi för då? Vad får oss att gå upp om morgonen och ta oss igenom varje dag? Jag kan inte få nog av att prata om detta. ? DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG! ?

“DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG!”

Jag vill så gärna få ut det budskapet, för det var precis vad jag önskade att någon hade sagt till mig för 10 år sedan, när jag satt ensam och olycklig i ett hörn i min lägenhet. Då kämpade jag med ångest och självförakt och visste inte hur jag skulle klara av att ta mig vidare. Jag förstod ingenting om livet, jag upplevde det som nyckfullt och brutalt. Jag var skör och rädd. Idag är jag på en helt annan plats. Jag älskar att leva, jag har utvecklat en enorm törst för livet och är tacksam för varje dag jag får. Jag vill bara uppleva mer, mer… Jag vill lära mig mer, pröva mer och upptäcka mer. Livet är ju så komplext, så spännande och gömmer så många överraskningar…

Vad händer här inne egentligen?

För ett år sedan köpte jag denna domän och började mitt arbete med att skapa min dröm-blogg/hemsida, min digitala ateljé som jag tycker om att kalla den. (Det känns så hemtrevligt att säga så. ?) Någonstans i april förra året satte vi dock arbetet med bloggen/hemsidan på paus till förmån för trädgård- och renoveringsprojekt och under hösten slet jag hårt på mitt (f.d.) anställning som jag sedan sade upp mig från för att satsa på DETTA. Så då hade vi inte heller tid att utveckla blogg-/hemsidearbetet. Men nu har vi landat i den nya vardagen och Daniel har börjat komma igång så smått igen, så nu kommer snart bloggen/hemsidan att göra en rejäl utvecklingsresa! (Det är ju nämligen han som hjälper mig med allt det tekniska, eftersom mina kunskaper i html och kodning är ytterst beklagliga och han är en hejare på det.)

Som ni kan se har han fått in att bloggen kan översättas till engelska nu, men engelskan är visst alldeles hockuspockusfiliokus eftersom översättningen är automatiserad via google translate, så vi får nog finslipa den funktionen lite så småningom… ?

Jag har en hel lista på sånt som jag vill fixa för att bloggen ska bli trevligare. Högt uppe på listan står t.ex. emojis – jag tycker att det är så knöligt att läsa långa släpiga texter utan ansiktsuttryck och figurer. Figurer livar liksom upp lite – inbillar jag mig! Och så vill jag ändra headern och byta ut bilderna till höger och massor av annat. Ojojoj… nu inser jag hur mycket vi har att göra.. Nu blev jag lite matt… Dags att bege sig ut i skogen för en lång återhämtande springrunda!! Aldrig mår jag så gott som när jag är här ute! ? Önskar er alla en fortsatt fin kväll!

Förresten… en nyfiken fråga! Någon annan här inne som också vågar erkänna författardrömmar? ✋??‍♂️ Berätta, berätta!!

Så nalkas en underbar jul…

Vi njuter i fulla drag här hemma. Tänder ljus som doftar trä och nejlika, hänger upp linnegardiner med sprängstolta röda domherrar på, mumsar på saffransbullar med vaniljkräm och låter julens allra bästa låtar gå på repeat. Jag kan aldrig tröttna på att leva på det här sättet!

lanerar nya fotograferingar i julteman, men har inte fått tid att genomföra dem än, så ni får hålla tillgodo med en tillbakablick på kottarna från förra julen. Underbara små älsklingskottar! <3

Var tog senaste veckan vägen?? Obegripligt. Första veckan som egenföretagare har redan svischat förbi och jag minns knappt hur den kändes. Hälften av dagarna gick åt till att “samla mig” och resten åt att sortera bland alla mina grejer. Fortfarande finns det mycket kvar att sortera i, både mentalt och praktiskt, innan jag är redo för att sätta igång med arbetet på allvar. Men jag ser fram emot en januari att hugga i!

Nu är det dags för mig att packa ner oredan för en stund och ta jul. Jag ska åka till Karlskrona och operera mina närsynta ögon. De har gett mig sveda och leda i många års tid, så jag ser fram emot att äntligen få se världen sådan den är. 😀 Jag ser fram emot att kunna se skillnad på person och person utan att vara beroende av linser/glasögon. (Det är ju alltid lika genant när man hälsar hjärtligt på Göran och det visade sig att det var Jöns. Nåja, den tiden är snart förbi! Såvida läkaren inte slinter med lasern och gör mig evigt blind. Då blir det väl ingen mer bloggning alls…)

Därefter påbjuds sträng vila, solglasögon, podcasts och stängda ögon i ett par dagar. Funkar helt fine för mig, då jag ju ändå inte har tänkt att utföra något som kräver någon som helst ansträngning över jul. 😉

Efter en påhälsning hos Daniels föräldrar ska jag rulla vidare till Småland och fira jul (tillsammans med Daniel och småttingarna förstås!) med min släkt inne i de mörka djupa skogarna. Alltid en ynnest!! Håret på mina armar krullar sig av längtan!

Så firar jag julen

Julen är helig för mig och min familj. Vi tar ofta ledigt 2 veckor för att fira den grundligt och länge. Jag har aldrig arbetat över julen och kommer aldrig att göra det. Det går helt emot mina ålderdomliga principer. 😉 Jag vill att julen bara ska handla om att vårda relationen till mig själv och mina nära, samt hämta ny kraft inför ett nytt år.

Jag vill att julen ska handla om att vara närvarande och nöjd i det lilla, blicka tillbaka och hämta inspiration från svunna tider, känna tacksamhet för allt som har varit och är – för familj, vänner, kärlek som känns, lever, ges och besvaras i generation efter generation samt för betydelsefulla händelser som har format mig till den jag är.

Under julen ska vi göra precis samma som vi gör varje år och träffa precis samma personer. Det är familjen, släkten och närmsta vännerna som gäller. Vi ska spela sällskapsspel till sent om nätterna, sjunga sånger i stämmor, besöka kyrkan under julotta och andakt, baka pepparkakshus med hisnande tinnar och torn, laga risgrynsgröt och koka knäck, äta julbord tills vi smäller av, läsa böcker och sagor om tomtar och troll, ge varandra kramar, fotmassage och goda råd. Vi ska ta snabba promenader i bitande kyla och blixtrande frost, berätta godnatthistorier för barnen medan de somnar i våra famnar framför en glittrande julgran och lova dyra och heliga löften inför nästa år.

Tryggheten och vilan i traditioner och upprepandet av “samma gamla” jul-koncept år efter år anser jag är höjden av njutning, vila och återhämtning. Jag pyntar gärna hemmet med samma dekorationer år efter år, äter samma typ av mat och nynnar samma gamla hymner för barnen om och om igen. Det kanske låter tråkigt – men nej, inte alls!! Tvärt om. Det blir bara bättre och bättre. Sen kan man ju alltid tillföra något litet nytt varje år förstås, så att man inte förtas av leda.

Men i hållbarhetens tecken vill jag gärna slå ett extra slag för det här med att vara nöjd med det man har! Att återanvända ting och byta ut julklappar i paket mot de klappar som ges med handen mjukt över kinden. De är minsann inte så dumma de heller! 🙂

Hur firar ni jul och vad är viktigast för er? Har ni några särskilda devis/nyckelord för julen 2019?

Livets fina och fula tryne

Ett litet livstecken från mig! Skamstruten är på. Men jag har lovat mig själv att det jag hinner, det hinner jag och det jag inte hinner kan jag inte stressa upp mig för att jag inte hinner. Inget gott kommer utav det. Bloggen kommer att få rulla på halvlåga resten av april. Privata omständigheter har satt mig på pottkanten, så att säga. Jag måste omprioritera min tid och mitt liv lite. Men jag har inte övergett er och jag kommer tillbaka med ännu större kraft, när jag har ridit ut denna storm! 😉

April. ☀️❄️?️ Everything is a pattern, even the chaos.

Och på tal om storm… Låt mig få bjuda er på en balsamerande vy av ett landskap som precis har släckt sin törst. Små, pigga vattendroppar som klamrar sig fast i grässtråna och träden är tunga. Men ack vilken renhet… Älskar detta!


Att vinna med lite poesi

Stort tack till Josephine utsåg mig till vinnare av hennes bloggtävling härom veckan. Det gjorde mig löjligt glad! 😀

Denna tjusiga bok hittade jag i min postlåda för några dagar sedan!

Tävlingen gick ut på att man skulle argumentera väl varför man borde vinna boken. Och jag kände mig lite hög just den dagen så jag drämde till med lite smygpoesi.

*
Jag älskar att vandra och vara i skogen.
Existera där.
Skogen är mitt hem, min lekplats,

min hemliga grotta, min ateljé, min gyllene sal, min krona.
Där kan jag skratta,
dansa, gråta, grubbla, anförtro mig, drömma, läka, inspireras och börja om.
Där kan jag vara mig själv med mig själv, utan att bli störd eller granskad.

Själv utan att vara ensam.
Vilken annan plats i världen har den förmågan och

den kraften på en människa?
*

Ungefär så var texten i sitt ursprung. Jag skrev alldeles för långt förstås. Svävade ut sådär som jag brukar göra. (En hopplös ovana!) Orden fick bara vara 30 st, så jag fick bakläxa.

*
Skogen är mitt hem, min lekplats,
min hemliga grotta,
min ateljé, min gyllene sal och min krona.
Det är där jag rotar mig och växer.

*

En mysig skogsväg och ett alldeles för hårt dagsljus för att kunna få en bra bild. Men underbart.

Underbart med ett hett ljus som sträcker sina långa glödande fingrar in genom trädens stammar. Rör mig!!


Död och elände

Allt har inte varit allsköns sång och jubel de senaste dagarna. Jag möttes i förrgår av den förkrossande nyheten att en av Sveriges mest älskade influencers, i synnerhet bland naturälskande människor, har lämnat denna värld. Och inte på vilket sätt som helst…

*
Jag kände dig inte, men har följt din blogg periodvis. Du verkade vara en sån genuin inspiratör och glädjespridare. Intet hade jag kunnat ana den kamp du stred bakom stängda dörrar. Bakom det hjärtliga leendet.

Mitt hjärta spricker lite när jag tänker på det. På din familj, dina vänner, dina kollegor och följares enorma förlust.
Allas förlust.

Det är inte så här det ska vara.
Det är inte så livet ska sluta.
Du var värd så mycket mer.
*

Med detta sagt vill jag påminna om värdet av att vi lär oss att prata om psykisk ohälsa och vad den gör med oss. Värdet av att visa omtanke mot våra medmänniskor, fråga varandra hur vi mår, stötta och stödja under vägen och våga ta hjälp när vi själva befinner oss i mörker och hopplöshet. När modlösheten och maktlösheten greppar tag och det där som var livet bleknar…

Vi måste hjälpas åt att göra världen lite snällare och mjukare att leva i. Tack!

Nära och olidligt vackert

Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.
 
När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni med varandra (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.
 
 
Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.
 
Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.
 
  
När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.

Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.

 
Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.
 
 
Det var då jag träffade Daniel. Och resten är historia… 😉 Det kan jag dra någon annan gång.
 
Bor ni där ni drömmar om att bo och lever ni så som ni drömmar om att leva?
 
Zilia Ving
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta