Midsommar & Gos

Se där ja! En bild på vår oerhört stiliga midsommarstång, som barnen fick klä nääästan alldeles själva! 😀 Vi firade dagen i enkelhet, hemma i lugn och ro. (Ja okej, lugn och ro är väl en kraftig överdrift.) Vi orkade helt enkelt inget annat.

Daniel håller fortfarande på att snickra på vår lilla miniterrass. Ett till jordgubbstorn ska det bli i motsatta hörn som det andra och sen något slags eldfat och blomkreation i det hörnet närmast som blir kvar.

Vår nyodlade jordgubbspyramid. Redan färdigäten av barnen! Bahh… 🙁

Jordgubbstornet kommer nog bli fint till nästa år när det har fått växa till sig lite. Tänker att vi ska lägga halm eller vit sten mellan plantorna för att hålla ogräset borta…

Tycker nog att Rhododendron ser lite spretig ut och kan behöva stylas?
Mittenträdet där ser lite halvdött ut. Kanske borde ersätta det med något annat.
Lilltösen. 2 månader gammal nu!

Hon skrattar och ler och är så charmig!! 2 månader och redan stora tösen. Tiden går för fort.. nej, nej… jag vill njuta mer. <3

Så föddes vår Angeline

Mobilbild, men jag tyckte den blev väldigt söt.

Hej på er vänner! <3 Nu är jag åter tillbaka i den dagliga jäkten och jag har min prinsessa i mina armar.

Jag brukar aldrig dela med mig av någon smaskigt detaljerad förlossningsberättelse utan föredrar att bara ge en kort och koncis uppdatering. (Ungefär på denna nivå! Celinas födelse.) Mycket på grund av att mina upplevelser inte har varit särskilt upplyftande och inspirerande för andra att läsa om.

Denna gång tänkte jag ändå göra en kraftansträngning och vara nåååågot mer frikostig än vanligt. 🙂 Och ett litet obs, alla bilder är tagna med mobilen. Jag bemödade mig inte att släpa med min systemkamera till detta äventyr.

Jag blev igångsatt, precis som tidigare gånger. Av flera anledningar.

Min första förlossning blev igångsatt på grund av överburenhet (16 dagar över tiden – k a t a s t r o f!!! Aldrig mer.) Förlossningen var en fruktansvärd upplevelse, resulterade i alldeles för mycket skador och blodförlust. Jag fick gå i samtal efteråt och man föreslog att ett eventuellt nästa barn skulle förlösas med kejsarsnitt eftersom risk för stora skador ökar när det redan har skett en gång.

Något kejsarsnitt ville jag dock inte veta av då jag är minst lika rädd för det, utan tog risken med Celina. Jag blev då igångsatt på grund av förlossningsrädsla, fick stöd av aurora-barnmorska och man hade stenkoll på mig. Förloppet pågick i två dagar och slutade med en katastrofsnabb förlossning där jag knappt hann in på förlossningsrummet förrän hon var född. Jag var rädd och hade bett om alla smärtlindringar som kunde fås. 🙂 Men jag hann inte få en enda, utom lustgas. Lustgasen hann jag knappt få över näsan innan allt var över och ännu mindre hann jag få någon chans att lära mig att använda den rätt. Så istället andades jag i den hela tiden och var totalt frånvarande och nerdrogad de sista minuterna. Inga stora skador, men återigen en okontrollerad och mentalt läskig upplevelse. Men den gick ju bra ändå och vi mådde båda bra efteråt.

Spöket och ett litet knyte.

(Hehe, ja, jag kände mig just så likblek som jag ser ut!) Denna gång rubricerades orsaken till igångsättningen “mycket snabba förlossningar”. Och jag antar att Angeline kände sig manad att leva upp till det, för denna gången gick det – om möjligt – ÄNNU snabbare. (Och då syftar jag inte på själva igångsättningen, utan när värkarbetet väl har satt igång.)


Förlossningsberättelse – Att föda med induktion

Dag ett. Jag hade fått tid hos obstretikläkare 9.30 på morgonen, så där infann jag mig. Nervös som en körskole-elev med ett krampaktigt tio-i-två-grepp. Jag ville så gärna att de skulle sätta igång mig samma dag, men jag visste att allt berodde på hur mycket trafik det var inne på förlossningen.

Daniel satt tålmodigt kvar i bilen och inväntade vidare instruktioner. (Nu under coronatider så får herrarna bara vara med under själva förlossningen, varken innan vid undersökningar eller efter på BB.)

Jag träffade en hurtig läkare som undersökte och gjorde ett ultraljud. Hon förklarade att barnet var piggt och kry, att min kropp inte var det minsta igång. (Vilket jag redan var förberedd på, för det är den aldrig. Utan igångsättning skulle jag nog stolpa runt som gravid ett helt halvår till. Alldeles, alldeles säkert.) Läkaren förklarade att igångsättning måste ske med cytotec eller ballong. Och hon föreslog en start med cytotec.

Läkaren ringde upp förlossningen och undrade om de hade plats för stackars mig. Det hade de inte. Och inte imorgon heller eller resten av veckan, för den delen. Det är uppenbarligen många som vill föda just nu, konstaterade läkaren. Mitt hjärta och mod sjönk i botten. Jag skulle alltså behöva vänta en hel vecka till?? Jag satt där tyst och försökte hålla tillbaka gråten och paniken.

Läkaren var en empatisk själ och noterade min uppgivna och oroliga uppsyn. Hon konstaterade högljutt att eftersom det var minst lika fullt på förlossningen även imorgon och resten av veckan så kunde de lika gärna ta in mig idag. Hurra!!!

Jag förvisades in i ett tillhörande rum och kopplades upp mot en CTG-apparat. Där fick jag sitta i goda 20 minuter, titta in i väggen och höra bebisens gulliga hjärta, tingi dong, tingi dong. Jag var bara lycklig över att bli mottagen, så att jag kunde få detta lidande överstökat.

På förlossningsavdelningen – nu bär de av!

CTG:n var färdig och överstökad. Apparaten bockade av att allt stod rätt till och puttrade ut en lång graf på papper över hjärtats aktivitet. Jag leddes in på förlossningsavdelningen, i en av de där förberedelse-rummen som man får leva och vistas i tills förlossningen är igång på riktigt. Jag bonade in mig och Daniel fick äntligen joina.

Jag svepte första koppen cytotec ungefär klockan 12.00 och fick dricka en shot varannan timma därefter. 10 ml de två första gångerna, 20 ml resten.

Jag beordrades ut på en promenadtur, så jag och Daniel irrade runt på stan i ett par halvtimmar tills det inte var roligt längre. Resten av dagen ägnade jag åt att läsa, äta kex och beklaga mig. Allt i sedvanlig ordning. Några värkar? Nja… jag skulle nog snarare kalla dem för sammandragningar. Inte särskilt onda eller effektiva. De blev lite ondare mot kvällen. Men jag mådde prima får jag väl ändå säga.

Klockan sprang iväg, mörkret sänkte sig över tillvaron och personalen hann bytas ett flertal gånger. Klockan 01.00 på natten/morgonen gav jag efter och önskade att få sova. Barnmorskan stack mig med två sprutor i vänstra låret, en morfin och en för att få livmodern att lugna sig så jag kunde få sova, och så fick jag sluka en sömntablett. Sprutorna var ondare än jag minns dem och där och då bestämde jag mig för att inte ta dem nästa gång, om det blir en nästa gång. Daniel hade tuppat av på tältsängen bredvid mig innan jag ens hann borsta färdigt mina tänder.

Men som väntat kunde jag inte sova. För mycket karusell i hjärnkontoret. Klockan 4.00 på natten var uppgivenheten och frustrationen total. Jag var orolig att jag inte skulle orka nästa dag om jag inte fick sova. Jag hade ju bara sovit 6 timmar natten innan. Och så nu detta – inte kunna sova alls. Typiskt mig att inte få ordning på min sömn! 🙁 En undersköterska kom kl. 4.30 och jag fick mer sömntabletter.

“Snälla låt mig inte bli väckt för tidigt!” bad jag, eftersom jag inte skulle hinna få så många timmar. “Nejdå, jag ska vidarebefordra att du inte vill bli väckt utan att du själv får ringa på oss när du är vaken!” lovad den snälla sköterskan. Jag kan inte påstå att sömnmedicinen fungerade något vidare på mig, men någon timmas slumrande lyckades jag iaf få.

Igångsättning dag två – nya tag!

Klockan 8.00 stormade en barnmorska in och ville leverera en ny shot med cytotec. Min önskan om att få sova färdigt var spårlöst försvunnen. Suck! Ungefär 3 h hade jag hunnit skramla ihop den natten. Tror ni att jag såg fram emot en kämpig förlossning med den vetenskapen i åtanke? Nej och åter nej. Jag började bli väldigt orolig och undrade hur jag skulle orka dagen.

Lyckligtvis (eller olyckligtvis, beroende på hur man ser det) var det som om nattens sprutor hade fått värkarbetet att backa lite och börja om. Så jag hade inte särskilt ont alls under förmiddagen och kunde slumra en 2-3 timmar till. Framåt eftermiddagen började värkarna bli mer regelbundna. Klockan 21.00 började det göra ont och jag fick andas mig igenom dem.

Kan en långsam igångsättning sluta i total stress? Jodå!

Eftersom förra förlossningen gick till på precis samma sätt – den var segstartad men avslutade med en spurt – så var jag på min vakt denna gång. “Jag tror att det börjar hända något nu!” Sa jag till barnmorskan. “Det kan gå fort nu!” Barnmorskan log. “Din kropp är inte ens igång än. Du behöver inte oroa dig.” Jag undrade om man inte kunde ta hål på fosterhinnorna, men barnmorskan förklarade att det inte var möjligt ännu. I princip hade ingenting hänt på 1,5 dygn.

Jag kände mig inte särskilt missmodig, för jag visste att hon hade fel. Det var definitivt igång. När jag säger att jag har ont, då är det PÅ GÅNG. Punkt.

En timma senare hade personalbyte skett och en ny kvinna kom in för att presentera sig. Hon var äldre och hade en varm röst. Under tiden som hon presenterade sig gick vattnet, haha. Och jag visste att nu var det bråttom! Hej och hå!

Jag vill ha epidural omgående, bönade jag och bad. Inte för att jag egentligen tyckte att jag inte kunde uthärda värkarna utan i förebyggande syfte. Förra gången gick det från uthärdligt till totalt outhärdligt på bara några (åtminstone upplevda) sekunder. Barnmorskan tyckte nog att det var alldeles för tidigt och förklarade för mig att läkaren var upptagna med andra som redan hade “kommit igång”. Men hon lyssnade ändå på mig när jag betonade att så här var det förra gången också och att det kan gå väldigt snabbt plötsligt. “Okej, jag börjar förbereda för epidural nu!” medgav hon, tog tag i min vänstra hand och började trixa med sprutor, tunna rör och bandage.

23.00. Nu måste jag in i ett förlossningsrum, sa jag och kände mig lite stressad och orolig. Barnmorskan lyssnade på mig, ringde på narkosläkaren och körde iväg mig. Väl på plats fick jag öva upp mina dammiga använda-lustgas-förmågor, och jag var exakt lika usel på det denna gång som tidigare. Jag lär mig aldrig att känna av värkarna i tid, kastar mig på lustgasen när det redan är för sen och kvider mig sedan igenom hela värken utan att känna mig det minsta bedövad. Och när värken väl är över så slår lustgasen till ordentligt och yrar mig igenom pausen till nästa värk, då jag åter igen hoppar på tåget försent. Helt hopplöst!!!! 🙁


Slutspurten

23.30 Värkarna var outhärdliga, det kändes som om jag gick in i någon slags medvetslöshet under varje värk. Kunde inte röra mig, tänka, andas. Och i pauserna hann jag hinna bli frustrerad över att narkosläkaren inte var på plats redan. 23.40 spatserade hon in i rummet och undrade hur det stod till. Hon stökade runt i kanske 10 min för att förbereda det hela och precis när hon skulle hugga nålen i min rygg förklarade jag för Daniel att bebisen nog är här snart. Och jag hörde i periferin hur läkaren diskuterade med barnmorskan om det ens var lönt att ge mig någon epidural. Den värkar ju ändå inte vid utdrivningsskedet. Men jag protesterade och ville bestämt ha den.

“Det tar ungefär 20 min innan den värkar!” förklarade narkosläkaren. Uhhhh… hur ska jag hålla ut så länge till, undrade jag. Lustgasen fungerade inte ett dugg och jag hade faktiskt börjat strunta i att använda den. Värkarna var lika outhärdliga ändå och lustgasen gjorde mig bara förvirrad.

Första hemfärden

20 minuter senare och precis när epiduralen började slå till var det dags att runda av, så att säga. Ett par minuter efteråt (00:20) var Angeline född, på en dryg krystvärk. I journalen står det; extremt snabb förlossning. Från 2 cm till att barnet är fött på en halvtimma. Antal stygn blev två. Det kunde förstås ha varit värre! Och personalen var fantastisk. <3

Är det hemskt att bli igångsatt? Nej, jag tycker inte att just den biten är det jobbiga. Jag föredrar kontroll framför överraskning och vill hellre kämpa ett längre tag än att vänta dag ut och dag in på att något ska hända. Men varje kvinna har så otroligt olika upplevelser av att bli igångsatt. 🙂

På BB

Angeline var frisk och kry på alla sätt och vis. Vägde 3500 gram och var 49 cm lång. Jag och Daniel bjöds på gratulationssmörgåsar och fick mysa med henne i nästan två timmar innan jag och lillan kördes i rullstol till BB. Daniel fick åka hem till barnen (som var med mormor). Jag ville åka hem nästa dag, men Angeline hade ett blåsljud på hjärtat så vi var tvungna att stanna ett dygn till. Blåsljudet var borta följande dag och vi kunde äntligen åka hem!

Och jag tror att jag avslutar berättelsen där och fortsätter med syskonens reaktioner en annan dag! 🙂

Har du också blivit igångsatt någon gång och hur var din upplevelse? Någon som har fött under coronatiden och hur upplevde du det? Dela gärna med er av era erfarenheter! 😀

Att leva och växa i ett Vakuum

Hej vänner! ❤️ Hur går det för er? Hur mår ni och hur tacklar ni den rådande osäkerheten? Här är det som om tiden står stilla, håller andan. Jag bara går och väntar på att allt ska bli vanligt igen, men blir det det? Blir det någonsin det? Jag försöker hålla en distans till det som händer i världen genom att fokusera på kreativiteten och småttingarna. Både barnen och Daniel har visserligen feber och hostar, så det verkar som om det kommer att bli en ensam och modfälld påsk i år. ? Men naturen är ju mitt i sin förlossning – knoppar föds, brister och slår ut i all sin magiska prakt – så det vore väl ändå skam att inte vara tacksam över nuet?

De senaste veckorna och dagarna har jag deltagit i en hel del minikurser och webinar online (det finns ju ett svindlande utbud på nätet just nu – av uppenbar anledning!), både i utbildningssyfte inom fotografering och företagande men också coachande föreläsningar som handlar om just det jag håller på med att göra – att skapa viktiga förändringar i sitt liv för att kunna må bättre. Jag känner mig helt översållad med nya perspektiv och det är så fasligt intressant alltihop att jag bara sitter med ett leende över hela ansiktet från början till slut. Jag är den första på plats och den sista att lämna på varje föreläsning/webinar. Vissa nätter har jag lite svårt att sova för att jag grubblar så mycket… på meningen med livet… meningen med att vara just den man är. Och att komma fram till vem man är. Det är visst lättare sagt än gjort…

Att smussla med författardrömmar

Tanken slog mig häromdagen, så självklar som från klar himmel. Jag ska skriva en bok! Inte nu, NU, men om ett par år. Det är en blygsam barndomsdröm sedan länge… att någon gång skriva en bok. När jag var 15, 16, 17 år så var det min största hobby och det jag spenderade all tid på om kvällarna. Jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev noveller och jag skrev låtar, som jag sedan gömde lång inne i själen och hårddisken.

Just då hade jag inget syfte med det och livserfarenhet var inte direkt någon tillgång. Idag har jag hittat mitt syfte. Idag vet jag vad jag vill skriva om! Jag ska skriva om att våga, om att växa, om att vända motgångar till resurser, uppnå självtillit, förverkliga drömmar och hitta just de element i livet som gör en lycklig. För vad är livet om det inte ger mening och glädje? Vad kämpar vi för då? Vad får oss att gå upp om morgonen och ta oss igenom varje dag? Jag kan inte få nog av att prata om detta. ? DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG! ?

“DINA DRÖMMAR ÄR VIKTIGA, FÖR ATT DU ÄR VIKTIG!”

Jag vill så gärna få ut det budskapet, för det var precis vad jag önskade att någon hade sagt till mig för 10 år sedan, när jag satt ensam och olycklig i ett hörn i min lägenhet. Då kämpade jag med ångest och självförakt och visste inte hur jag skulle klara av att ta mig vidare. Jag förstod ingenting om livet, jag upplevde det som nyckfullt och brutalt. Jag var skör och rädd. Idag är jag på en helt annan plats. Jag älskar att leva, jag har utvecklat en enorm törst för livet och är tacksam för varje dag jag får. Jag vill bara uppleva mer, mer… Jag vill lära mig mer, pröva mer och upptäcka mer. Livet är ju så komplext, så spännande och gömmer så många överraskningar…

Vad händer här inne egentligen?

För ett år sedan köpte jag denna domän och började mitt arbete med att skapa min dröm-blogg/hemsida, min digitala ateljé som jag tycker om att kalla den. (Det känns så hemtrevligt att säga så. ?) Någonstans i april förra året satte vi dock arbetet med bloggen/hemsidan på paus till förmån för trädgård- och renoveringsprojekt och under hösten slet jag hårt på mitt (f.d.) anställning som jag sedan sade upp mig från för att satsa på DETTA. Så då hade vi inte heller tid att utveckla blogg-/hemsidearbetet. Men nu har vi landat i den nya vardagen och Daniel har börjat komma igång så smått igen, så nu kommer snart bloggen/hemsidan att göra en rejäl utvecklingsresa! (Det är ju nämligen han som hjälper mig med allt det tekniska, eftersom mina kunskaper i html och kodning är ytterst beklagliga och han är en hejare på det.)

Som ni kan se har han fått in att bloggen kan översättas till engelska nu, men engelskan är visst alldeles hockuspockusfiliokus eftersom översättningen är automatiserad via google translate, så vi får nog finslipa den funktionen lite så småningom… ?

Jag har en hel lista på sånt som jag vill fixa för att bloggen ska bli trevligare. Högt uppe på listan står t.ex. emojis – jag tycker att det är så knöligt att läsa långa släpiga texter utan ansiktsuttryck och figurer. Figurer livar liksom upp lite – inbillar jag mig! Och så vill jag ändra headern och byta ut bilderna till höger och massor av annat. Ojojoj… nu inser jag hur mycket vi har att göra.. Nu blev jag lite matt… Dags att bege sig ut i skogen för en lång återhämtande springrunda!! Aldrig mår jag så gott som när jag är här ute! ? Önskar er alla en fortsatt fin kväll!

Förresten… en nyfiken fråga! Någon annan här inne som också vågar erkänna författardrömmar? ✋??‍♂️ Berätta, berätta!!

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta