Underbaraste Angeline i hennes Giesswein klänning (som dock var lite för stor)…
Mitt ute i ingenstans hittade vi denna urgulliga stuga och ett tillhörande rövar-skepp, när vi var ute på husvagnssemester. Och jag insåg direkt att här skulle vi kunne skapa många underbara bilder med barnen.
Alltså vill man inte krama den här godingen och ta med henne hem?? Ja, det vill man!!! =)
Över till skeppet Bläkkpörls sjörövarfest!
Decembermorgon. Jag tänkte att barnen skulle få öva sig lite på att gå Lucia och sjunga sångerna innan tåget skulle ske på förskolan. Och så kunde jag passa på att ta lite fina bilder på dom, tänkte jag förvirrat. Så jag klädde upp dem här hemma…
Men det var mycket begärt att tro att en 4-åring och 6-åring och 1,5-åring skulle kunna stå stilla och motstå frestelsen att använda sina ljus som vapen och vetenskapliga instrument.
Och lillskruttan ville inte alls vara med. Hon tyckte att klänningen kliade och var på allmänt modlöst humör. Nej, inte lyckat alls. Vi får försöka med ett bättre Luciatåg nästa år. Då kanske de är så stora att jag kan lära dom sångerna och vi kan spela in en liten vacker film?
Fortsättning på mina förlorade blogginlägg från December. 🙂 Första advent bakade vi saffransbullar och pepparkakor. Saffransbullar på lördagen och pepparkakor på söndagen, för det är minsann ett heldagsprojekt att få dessa barn rena och fräsha för att baka, samt baka och sedan rena och fräsha efter baket. Degen satt ju ända upp i öronen… Åtminstone på den minsta bagaren. De andra skötte sig fint! 🙂
Julbaket är en kär tradition som jag har med mig från min barndom. Då avsattes en hel dag åt pepparkaksbaket under den första adventshelgen, man steg upp tidigt på morgonen alldeles pirrig inombords och spring i benen och klockan 10.00 började baket. Julmusiken i bakgrunden, förklädena på som vi själva hade sytt (våra barnen ville dock inte ha några förkläden så jag lät det vara för i år) och så gav mamma oss varsin pepparkaksdeg att gå loss på. Roligare än så här kan man knappast ha det i jultider!!
Jag minns när jag var liten att ungefär hälften åkte in i munnen och hälften hamnade på plåten. Så är det inte alls med våra egna små. Om jag mutar och trugar dom duktigt så kan dom nagga av en liten tugga på degen, men sen är dom nöjda!!! :O Har man hört på maken? Helt obegripligt för mig.. pepparkaksdeg är ju något av det godaste man kan äta! Betydligt godare än själva pepparkakorna när de är gräddade, om jag ska vara helt uppriktig. Men nej, Eliah och Celina är inte alls såna där deg- och smetätare som jag minns att jag och mina syskon var som barn. Skumt! Är barn bara lite vettigare nu för tiden eller vad kan det bero på?
Angeline bakade en liten stund men sedan ville hon hellre leka med figurerna till julkyrkan. Hon älskar dom figurerna och leker med dom varje dag! På gott och ont. 🙂 Hon har knäckt sönder Lucians krona någon gång när hon har tappat henne, men vi har lyckats lappa ihop stackars Lucian igen. Men figurerna var inte så dyra ändå, jag tror att vi köpte dom för ett par tior på City Gross.
Nädå så att… julbaket gick bra. Jag har begåvats med en man som är otroligt huslig, så han brukar ta hand om gräddningen medan jag styr upp baket. Bra teamwork! Nu ska jag väl skriva färdigt resten av mina blogginlägg från December.. hehehe…. så här mitt i Februari. Sen på bollen, var ordet! 😉
Barnen byggde ett pepparkakshus också i samband med pepparkaksbaket, men jag visar det i nästa inlägg annars blir det här så långt…
ALLTSÅ! I September fyllde denna underbara kille 6 år!!! Vi hade en mindre uppvaktning för honom på dagen och ett stort kalas med alla kompisar en annan dag.
Paket och mysfika fick det bli. Han önskade sig inte tårta idag utan ville ha morotskaka och chokladcupcakes, vilket passar mig utmärkt som inte heller tycker att vanlig hederlig tårta är en höjdare. (Glasstårtor, pinocchiotårta och i sällsynta fall jordgubbstårtor går an!!)
Vi hade köpt stora fina jordgubbar att dekorera med, men tyvärr var vi oaktsamma och lämnade cupcakesen oövervakade framme på köksbänken i ett par snabba minuter och när vi kom tillbaka hade Celina proppat i sig alla jordgubbar utom en och en halv. Den ena fick Eliah och den halva fick Angeline. Så fick vi rädda situationen. Angeline skrek av förskräckelse när hon upptäckte att hennes jordgubbe var äten på, men så fort den kom in i munnen började hon skratta av lycka. Tänk så enkelt det går att styra upp olyckor som barn!
Så här är det alltid. Det är en kamp mot klockan när man ska göra iordning något gott ätbart här hemma. Vi bjuder sällan barnen på något sockerrelaterat, så kakor och tårtor är sällsynta och eftertraktade. När det väl bakas bokstavligt talat slänger sig barnen om våra byxben för att få lov att sluka det innan det är färdigdekorerat och framdukat. Som förälder har man två val, kapitulera eller var rysligt snabb.
Angeline vägrade äta cupcakesen efter att jordgubben var borta. Kräset ska det vara!
Lillkillen fick polisbåtslego, tuschpennor, utklädningsdräkter, en ny ryggsäck, skor och pysselgrejer. Dagen var fullkomlig! Finaste, snällaste, goaste, busigaste killen. <3 Alldeles lagom vild och fortfarande så kramig, kärvänlig och tillgiven. Älskar denna ålder!! (Älskar alla barnåldrar för att vara ärlig! =D)
Han är så söt när han vill ha uppmärksamhet. Jag sitter och jobbar på mitt kontor med stängd dörr. Han knackar på. Jag: “Jag sitter och jobbar, Eliah!” Han: “Men jag vill vara med dig!” Jag: “Varför då?” säger jag på skoj. Han: “För att jag älskar dig så jättejättemycket!”. Celina brukar säga så också. Det är så gulligt. 😀
Den här ståtliga skrangliga magerstackare till gran smyckade mina föräldrars stuga i år. Min pappa äger mycket skog och brukar själv bege sig ut på jakt efter sin julgran. Tålamod är dock inte hans bästa sida, så han brukar ta den första gran han hittar som står upprätt och växer i någorlunda rätt riktning. Vissa år är den alldeles hängig och ryggkrökt, eller så spinkig att vi har fått borra in extra grenar i den. Andra år har vi lite mer tur och får njuta av en hel gran. Detta var nog ändå ett av de bättre åren får jag säga!
Vi packar alltid våra allra käraste egendomar dagen innan jul och kör de 3,5 långa timmarna från västkusten till Smålands mörka mitt. Där i ett trästuga finns mina kära föräldrar. De älskar julen lika mycket som vi, så det är alltid så varmt och ombonat, med många ljus tända överallt, när vi dyker upp.
Jag måste nämna att i fotot ovan, där inne i hörnet längst bort, med skyddsfilt på, står pappas underbara lilla mahogny flygel! Den är en dyrgrip, superfin och alldeles glansig med inte en enda skråma. Jag önskar den hade varit avtäckt på fotot, men tyvärr, den får jag visa en annan gång. Min pappa är en duktig pianist och hans flygel är som ett kärt barn för honom! Vi får knappt pilla på den ens med skyddshandskar på.
Vi firar alltid jul här hos mina föräldrar. För vem vill fira helt själv ute i skogen? Nää.. Det vill man ju inte. Och mina föräldrar bor ganska centralt mellan alla syskon, som annars är utspridda i hela landet och även utlandet. (En syster i Danmark och en bror i Paris.) I år fick vi glädjen att träffas allihop, inklusive respektive och barn!!! Det var alltså 18 personer (samt 3 hundar) i det här huset!!! Varav 7 var barn. Underbart och totalt kaos. Men julen är ju barnens högtid, eller hur. 🙂
Vi har många jultraditioner och vårdar dem ömt. Jag är definitivt både en traditionsmänniska och en traditionell människa. I år hade jag tre småttingar att hålla reda på och därför blev det inte så mycket plåtning under dagen. Framför allt missade jag frukosten. 🙁 Den som alltid är så mysig med massor av små ljus tända i hela köket. Men vi brukar äta julgröt (risgrynsgröt) på morgonen i våra juliga pyjamaser. Sedan klär vi upp oss fint och ståtligt och beger oss till närmsta kyrkan för att sjunga carols och höra julevangeliet. Det är en ålderdomlig tradition som verkligen skapar stämning och som jag tycker om att hålla vid liv även om jag inte är personligt troende. Jag skulle väl snarare kalla mig fritt spirituell/andlig. 🙂
Lunchen på julaftonen består av en massa godsaker; plockmat, ostbricka, charkbricka och… fika med så många kaksorter som möjligt!!! Nyttigt är det väl kanske inte, men juligt är det i allra högsta grad.
För att inte göra kalaset alldeles för övermäktigt för mina stackars föräldrar att förbereda, så har vi delat upp allt ätbart så att alla vi barn bakar/lagar lite var.
När vi har ätit färdigt och den utmattande matkoman infinner sig brukar vi alla göra det vi önskar och som bara gör att den där totala julfriden infinner sig. Några läser böcker, några myser framför granen, lägger pussel, kollar julfilmer eller kalle anka med barnen. Runt 17.00 dukas det till julbord.
Det blev ett lite mindre julbord i år än vanligt, för mamma blir tröttare och tröttare för varje år och det är klurigt att transportera för mycket mat, så vi har alla varit eniga om att vi hellre håller nere nivån.
Barnen var förstås så superspända på sina julklappar och kunde knappt bärga sig. De var framme och pillade på klapparna gång på gång och Celina försökte tjuvöppna en.
Klockan var ungefär 19.00 när min pappa delade ut alla julklapparna. Med 18 personer i rummet var det inte lätt att få lugn och ro och ordning. Så synd när man missar att se vad ens barn får och se deras reaktioner, bara för att man är upptagen med att öppna klappar själv eller se på vad någon annan fick. Och barnen vill ju börja leka direkt med julklapparna så de hinner nästan inte uppskatta allt de får av det skälet heller. (Och ändå hade vi lämnat flera julklappar hemma på västkusten och bara tagit med några få!)
Jag satt och rådslog med min storasyster om man inte skulle ändra på traditionerna och hitta nya strategier som gav mer ro kring det här med julklapparna. Kanske att man får några på julaftonskvällen och några på juldagsmorgon? Hur får alla andra familjer det här att fungera? Är det stoj och stök hos er också??
En sak som jag dock är förvånat överraskad över är hur glada barnen blir över allt de får. Jag har alltid föreställt mig att barn är ganska kräsna och bara gillar vissa saker och dissar andra. Men det kanske kommer med åldern? Än så länge så låter både Eliah och Celina så här, när de öppnar något: “ÅÅååhhh!!!” Och de blir förtjusta över ALLT. Även gammelfarmors dukar och böcker med hundöron som gått från generation till generation skulle gå hem hos dem (det var bara ett exempel, de fick inga dukar i år. :P).
Kvällen avslutades med barnlekar, julgodis och sällskapsspel. Och så avslutades natten med en midnattspromenad i en alldeles vit mörk värld. Det var mycket snö hos mina föräldrar nämligen!! Och dagen efter kl. 7.00 på morgonen begav vi oss till julottan. Då sjunger vi inne i kyrkan och det är alldeles mörkt och nedsläckt och så tusen små ljus som brinner i hela kyrkan. Oroligt fint och stämningshöjande! Varför fotade jag inte??
Det var så mysigt att ha alla syskonen samlade på samma plats. Det är så sällan det sker nuförtiden. Vi ses bara allihop vid jul och ibland på sommaren, om alla lyckas synka sina semestrar med varandra. Hursomhelst så stannade vi hos mina föräldrar i ett par 4-5 dagar och åkte sedan hem till en stilla och lika vit landsbygd på Sveriges västra sida.
Tack för denna julen!
Så var julfriden över… Julen 2020 då covid höll världen i ett gastkramande grepp. Visst var den fin ändå, i all sin enkelhet, men ack så naggad av begränsningar och rädslor.
Jag, Daniel och barnen firade julen hos mina föräldrar, som traditionen tillåter och efter noga överläggning. Mina föräldrar är inte direkt i riskzonen, men nästan. De är fortfarande vid tämligen god vigör, men börjar bli till åren. Vi höll avstånd så gott vi kunde och följde givna hälsoråd.
Barnen var så förtjusta över att äntligen få spendera tid med “mommo o moffa” eftersom de knappt har sett dem på ett år, så vi stannade i drygt en vecka.
Jag är sådär att när jag är borta och hälsar på folk, i synnerhet under högtider, så lever jag liksom i en bubbla och stänger av allt runtomkring. Jag använder inte mobil, inte dator, inga sociala medier. Jag lever bara i nuet och har ett sjå att ens komma ihåg att fota. Ett sådant beteende rimmar dåligt med att ha en blogg och offentliga sociala kanaler som ska underhållas jämt och ständigt. Jag måste verkligen lära mig att vara mer närvarande i min blogg även under högtidsperioder. Det får nog bli ett nytt nyårslöfte. Mer närvaro i sociala medier.
Här ovan står våra raringar och svänger av en bugg, antar jag. Eller så är det bara helt vanlig hederlig syskonkärlek som delges? 🙂
Under årets julklappsutdelning (som ej finns på bild eftersom jag glömde bort att fota) fick barnen ett stort leksakskök med allehanda tillbehör, Eliah fick pedagogiska pysselböcker och pysselföremål som ska motivera hans lärande av bokstäver och siffror. Kanoners!! Celina fick lite annat, dockor och kläder och sånt.
Jag vet inte hur vanligt det är i allmänna hem att ha en en-buske vid jul? Där jag växte upp hade vi alltid en sådan i något stughörn vid juletid. Eftersom vi ägde/äger egen skog har vi den lyxen att kunna plocka in lite extra från skogen i vårt hem. Enen brukar vi klä i mer naturvänliga och vintageinspirerande material, t.ex. halmstråsfigurer och små äpplen. I år blev det dock inga äpplen kan jag se…
Här ovan syns delar av ett maffigt julbord, något mindre än vanligt, men fullt tillräckligt ändå… Mor är inte den som sparar på krutet. Hon engagerar sig i veckor innan julen för att svänga ihop köttbullar, potatisgratänger, janssons frestelse, syltat, doppat, manglat.. nej nu blev det visst fel. 😛 Men ja typ.. alltmöjligt! 🙂 Och så lutfisken förstås! Det är pappas heliga projekt. Den ska lutas och blötas och kokas enligt god sed. Han är nog egentligen den enda som äter av den dock… Vi andra är lite mer blygsamt begeistrade.
Julaftonen är ju underlig på så vis, att det går att sluka så mycket olika ätbart utan att smälla av. Jag vet ingen annan dag då jag äter så mycket som då. Julgröt, 7-kakiga fikabord med nyttigare minipajer som alternativ, generösa julbord samt frukt- och godis på aftonkvisten.
Min underbara lilla tös, så stor hon har blivit!!! Hon pratar på som om hon aldrig har gjort något annat och har tankar och frågor om allt. “Varför är julgranen en gran?” “Varför är granen grön?” “Varför står granen upp och inte ligger ner?” “Varför dricker granen vatten och inte saft?” “Varför sticks granen fast man inte har gjort den något ont?”
Och nu till något helt annat!!! Årets pepparkakshus. Låt mig presentera:
Vi brukar inte spela på lilla trumman när det kommer till pepparkakshus. Det ska byggas i ståt och prakt!!
Detta pepparkakshus ska jag inte ta äran för. Det är min lillebror som har byggt det! På den gamla goda tiden då jag inte hade barn brukade vi göra dem tillsammans (jag har en liten genomgång i ett gammalt blogginlägg om de tidigaste pepparkakshus vi gjorde!), men nu har jag svårt att få tiden att räcka till. Så jag nöjer mig med att stolt beskåda brorsans verk!
Och det ska var och en veta, att sådant här slänger man inte ihop på några simpla kvartar! Nej, vi snackar nog ungefär 30-40 timmars arbete. Jag vet inte hur lång tid detta tog, men ett som vi gjorde tillsammans för några år sedan tog oss 17 timmar – och då var vi två! Allt görs från botten, bygget ska designas, mätas, måttas, bakas, gräddas, filas, skavas, fogas ihop, dekoreras.
Jag funderar dock starkt på om jag inte ska ge mig på ett pepparkaksprojekt nästa år? Jag älskar ju sånt här… pyssel och design.
Här till höger ser ni ett av mina favoritinstrument – piano! Där kan jag sitta och klinka i timmar, när andan faller på och jag för en gång skull råkar ha tid över. Celina har visat stort intresse för instrumentet, så jag hoppas att hon ska bli en framtida pianist.
Nu har vi tagit farväl av mor och far för i år och är åter hemma på vår egen lilla gård i skogen. Nu börjar nya tider…
Hur var Er jul? Blev den öde och tom, eller kunde ni få ihop en liten tryggad skara att fira tillsammans?
Önskar er alla ett friskt och produktivt kommande år med många nya anledningar att glädjas åt livet!!!
