Dunderskoj i Leos lekland

En helg hos våra vänner J & S i Helsingborg. Här prövar Angline deras transportmedel.

Angeline gör sig redo för att bege sig till Leos lekland. Stolt och glad, i sin nya leopardkappa! Storasyster och storebror var så hetsiga att komma dit att inte ens kameran kunde fånga dom. (Jag gjorde några försök men resultatet var blåa sträck och skepnader.)

Äntligen på plats!! Med en ice slushy i näven.

Eliah ville ha en homogen nyans på sin slushy medan Celina föredrar regnbågar.

Lillskrållan tyckte att slushyn var rysligt kall och gav ifrån sig ett skärrat ansiktsuttryck varje gång hon tog en sipp, men sedan spred sig leendet över läpparna när hon insåg hur sött det också var. Socker kan visst mildra de mesta obehag!

Bollhav och ren och skär lycka!! J & S har två barn, så vi hade 5 barn på plats i leklandet, varav en låg i barnvagn.

Dom äldre tre barnen klättrade omkring som snabba små apor och det var svårt att hålla deras takt. Jag och lillan slog följe och traskade runt på lekparken i lugn och ro.

Det är faktiskt en väldigt trevlig plats att vara på! Alla dessa starka färger gör mig på strålande humör. 🙂

Vi roade oss länge och åt hamburgare när det passade och åkte sedan hem och slocknade när kvällen fortfarande var ung! Bättre än så här kan en dag knappast bli! <3

Kategori:
Familjeliv

Påsken 2022 – så gjorde vi helgen extra lekfull!

Dymmelonsdagen – påskfint i huset!

Man kan väl säga att vi firade påsken i fem dagar. På onsdagen städade vi och pyntade hela hemmet. Torsdagen ägnade vi åt påskpyssel och lek, målade ägg och letade påskägg i trädgården. Sedan packade vi på torsdagskvällen och Fredagen och resten av helgen tillbringades hos mina föräldrar, med mina syskon och syskonbarn.

Vi började onsdagen med att städa hela huset. Sedan inledde vi påsken med att måla naglarna i regnbågens alla färger. Jag tycker att pastellfärger tillhör våren, så ljusblått, mintgrönt, rosa och lila etc. blev färgtemat. Barnen ville förstås ha en nagel i varje färg och jag hakade på den idén och hade så själv, hehe. Sen ville Celina ha sitt hår sprayat i olika färger också, men där gick gränsen för Eliah. Det tyckte han verkade knäppt och läskigt.

Påsknaglar är ett viktigt element för att påsken verkligen ska bli påsk!!

Skärtorsdagen – pyssel och skoj!

Sen pyntade vi hela huset på onsdagkvällen och på torsdagen fick barnen i uppdrag att ge sig ut och leta efter tuppar i trädgården. På varje ställe där det står en tupp finns ett ägg gömt. De fick två ägg var, ett större och ett mindre.

Det var jag som fick agera kanin/hare. Daniel stod inomhus och sa till barnen att kika ut genom fönstret och se om de kunde se påskharen. “Åhhh där är haren!!” ropade Celina förtjust och klappade i händerna när de fick se mig lufsa omkring bakom en buske utanför fönstret. (Jag försöker skutta, men det var lite svårt!) De blev så nyfikna och förtjusta att de knappt kunde bärga sig. Så de slängde på sig jackor och skor och sprang ut för att hälsa på mig.

Celina hade sett kanindräkten i en påse inne på mitt rum, så tyvärr var min identitet redan röjd, men det intressanta med treåringar är ju att även om de vet att mamma är samma person, både när hon är utklädd eller inte utklädd, så upplever de ändå den utklädda vuxna som en egen/annan person. (Detta försvinner runt 4 år!) Så även om hon visste att det var jag så blev hon lite skraj när jag kom fram och skulle hälsa.

“Vem är du?” undrade kaninen/haren. “Jag heter Celina!” svarade hon blygt och tryckte kaninens tass. “Vilka stora öööögon du har!” utbrast hon sedan och ville peta på dem. “Och vilka stora ööööron du har kaninen!!” Jag körde vidare på Bröderna Grimms saga om rödluvan. “Det är för att jag ska kunna HÖRA dig ordentligt, Celina!” sa jag. “Det är MAMMA som har klätt ut sig till dig!” säger hon sedan. Jag: “Jasså, det visste jag inte!” Hon: “Nä du vet inte det, för du känner inte min mamma!” Sedan berättade hon noggrant för kaninen vem hon var, var hon bodde och vad hennes föräldrar heter.

Hehe… det är så intressant hur barns tankeprocesser ser ut!! 🙂 Hur som helst så följde kaninen med dem och letade upp tupparna och påskäggen. Och Celina och Eliah och kaninen blev allra bästa vänner!

“Nu behöver jag gå och sova för nu har ni hittat era ägg och mitt uppdrag är slut!” sa kaninen. Celina blev lite ledsen och undrade när kaninen skulle komma tillbaka igen. Jag: “Jag kommer igen nästa påsk!” Celina: “Är nästa påsk imorgon?” Jag skrattade.

Sen smet jag in i mitt kontor för att byta om. Och när jag kom ut som mig själv stod hon där så häpet och frågade: “Men mamma, var tog kaninen vägen?” Då förklarade jag att kaninen ligger och sover i en plastsäck. Det tyckte hon lät konstigt. Sen fällde hon en liten tår och förklarade att hon saknade kaninen för den hade blivit hennes bästa kompis. 😀

Vi har inte nolltolerans mot godis, men vi försöker att låta bli att uppmuntra det allt för mycket. Jag tycker att samhället i stort glorifierar sött och socker alldeles för mycket för barnen. Varför ska barn alltid ha godis när det är något speciellt? Varför inte något annat? Inte konstigt att godis är förknippat med något positivt, när vi alltid ger det vid högtider och triggar barn att tro att det är något extra gott. Hur som helst, vi ville inte göra dem helt besvikna så de fick lite smågodis, men annars kex och leksaker. Och de här supersöta små monstren. 🙂 (Ovan!)

Sen målade vi ägg och gjorde kanin-klippdockor med söta kläder och utstyrslar. Och barnen lekte med det en stund.

Jag hade köpt in kvastar så att de skulle kunna vara påskkärringar, men det blev aldrig av. Vi hann inte med det.

För några dagar sedan hade jag och barnen sått dekorationsgräs i små glas och så vid påsken pyntade barnen dem med små söta kycklingar och så fick de bli bordsdekoration. Det var fint tycker jag!

Vi avslutade skärtorsdagen med en enklare påskmiddag, med mango chutney kycklinggryta och passionsfruktspannacotta till efterrätt.

Långfredagen, påskafton & påskdagen – god mat och gemenskap!

Vi var hos mina föräldrar i 3 dagar alltså. Det är tradition. Och där brukar vi följa med till kyrkan ibland och sjunga i kör. Barnen var med i en barnkör detta år, men det gick väl sisådär. De är mer intresserade av att dra i andra barns kläder och prata högljutt än att stå som ljus och sjunga. Vi får öva på det, hehe…

Sen åt vi flera fina påskmiddagar (räksoppa, rökt lax, annanspaj och alltmöjligt sånt gott), träffade fler vänner och släktingar, och spelade instrument ihop. Det har jag inte bild på. Men alla i min familj är väldigt musikaliska och spelar flera olika instrument (tre av mina syskon är professionella musiker), så vi brukar alltid jamma ihop.

På söndagen bar det iväg hemåt igen… den 3 timmar lång färd från Småland till västkusten där vi har vår boning. En fin och lugn påsk med stort fokus på barnen, precis som det ska vara.

De mest våghalsiga av alla färder

Lillan i mosters famn och Eliah framför, samt övriga kamrater.

Vilken dag!!! Vi begav oss ut i pulkabacken med kälkar, mjölkchoklad, smörgåsar och ett soligt humör i högsta hugg. Morbror och moster och några kusiner hängde på. Moster satt på tryggt avstånd och tittade på, gav råd till de av oss som inte lyckades rasa nedför backarna åt rätt håll, och försåg oss med mat och dryck med jämna mellanrum. Tänk att ha en sån kanon-moster!!!

Och morbror tog på sig rollen som lekfarbror, sin vana trogen, och triggade barnen till de värsta åkturerna. Han gjorde också en och annan obehaglig vurpa själv! Men det tycktes han sätta stor ära i, för han dök alltid upp igen bakom snöhögarna med ett stort leende!

Lilla hjärtat, Celina. Så rosig och fin.

Nu var väl inte pulkabacken så fasligt brant eller så, men det krävdes ändå både mod och lite kika-mellan-fingrarna för att jag skulle våga mig utför, sisådär 1-2 gånger. Det gick väl skapligt, jag kom ner ungefär samtidigt som pulkan, men det kändes ändå som en läskig upplevelse! Usch, jag börjar bli alldeles för gammal för sånt här farligt, där det både saknas bälte och kontrollvakt. Jag föredrar absolut karuseller och bergochdalbanor! Där vet man åtminstone var man börjar och slutar. Man sitter där man sitter och färden har mål och riktning. Oftast framåt. Oftast i upprätt tillstånd. Ibland bakåt och ibland upp och ner, men det går också för sig, för då vet man att det är meningen!

Men här… det är ju en total chansning, varje gång, hur det ska gå! Om man ska råka studsa på en sten och slå kullerbyttor resten av backen, om man ska bli oense med pulkan och åka åt ett håll själv medan pulkan beger sig åt ett helt annat, eller om man ska råka hamna på bar grund och skrapa hål i farkosten och därefter vidare genom sina egna brallor, så att man får stå där med rumpan bar vid backens slut. Eller om man ska råka krocka med någon, ett barn eller så…

Morbror & Eliah till vänster, Eliah till höger

Plågsamma minnen…

När jag var liten bevittnade jag nämligen en kompis köra av benet på en flicka. Det var så fruktansvärt. Den lilla flickan gick på fel ställe i backen och min kompis kom körandes på en snowracer och kunde inte bromsa, så han bröt benet på henne. Jag glömmer det aldrig. Nej, pulkaåkning bör absolut anses vara något av det mest våghalsade man kan ta sig för!!! Men det hade min lilla Eliah inte en lycklig susning om. Han gav mig många extra hjärtslag denna dagen. Han for som en tok nerför backen om och om igen, och gav inte med sig förrän han ordentligt hade bekantat sig med en tall på nära håll. Snabbt gick det och ont gjorde det! Men han mår bra idag och alla lemmar sitter precis där de ska.

Nej, när man åker pulka sjunger man alltid på sista versen. Det är bara att hålla i för kung och fosterland, tacka nära och kära för fin bekantskap och så far man utför utan nån som helst kontroll och hoppas att man ska få förmånen att göra om eländet ytterligare ett par gånger till. Så känns det för mig. Är jag feg eller normal??

Kalas och stora barn

Det är nästan så att jag inte vet ordet av. Mållös och smått oroad. Var tog de små knubbiga tårna av? Gripreflexen, jollret, det långsamma kravlandet över golvet och den saliga SAAAALIGA ron. Lugnet. Ni vet, den där tiden när man faktiskt kunde hinna att stöka undan både tvätt, bulldegar, ugnsrengöring, tomatodling och sängbäddning medan babyn sussade timma efter timma. Eller varför inte en lång högtidlig måltid i fullkomlig harmoni och tystnad?

Den där tiden då både nummer ett och nummer två hamnade direkt i blöjan och blöjan direkt i soptunnan. Inga konstigheter. Rätt sak på rätt plats. Inget knussel. Tillskillnad från nu när det är tid för potträning och kisseriet skvätter lite här och var. Ingen ordning och reda. Usch, jag avskyr oordning och oreda!

Gladare än gladast är denna lilla ögonsten.

Hon har fyllt barn, min tös. Hon är inte längre bebis. Hon är barn. Eller någonstans däremellan. 1 år! En STOR milstolpe!! (När övergår egentligen bebisar till att bli barn?)

Hon har börjat magra. Hullet avtar. Hon äter ganska duktigt, tycker vi, men ändå blir hon mindre och mindre rund. Oj, vad jag saknar det där hullet…

I pappas trygga famn.

Glad och sprallig är hon. Full av livslust! Och orden kommer obehärskat bubblande ur henne. Tack, titta, mat, dörr, lampa, katt, gris, får, bebis, vill ha, vill inte ha, nej, nej, nej och åter nej. Det är mycket nej nu. Vill inte. Vill inte nu heller. Nej, nej.

Man får lirka och trixa och gosa sig till ett ja ibland. Men jag tycker att det är kul! Uppdraget att vara mamma är det roligaste och mest spännande jag vet! (Bland många andra ting.) Man vet aldrig vilka sidor barnet kommer att visa nästkommande dag, eller om en vecka, eller om några år! Resan från bebis till vuxen är som en livslevande upptäcksfärd och jag ser så mycket fram emot att få vara med på den resan!

Kalas hemma hos mormor och morfar!

Eliah och Celina missade varandras födelsedagar med 4 veckor. Så även han har fyllt år och är nu 3 år, och inte att förglömma – jag och Daniel firar 3 år som föräldrar!

Det har varit en berg-och-dalbana i skräckblandad förtjusning. Men i första hand förtjusning. Det går aldrig att jämföra någons upplevelse med en annans, men min uppfattning är att det är både enklare och roligare att han barn än vad jag trodde att det skulle vara.

Ett trött födelsedagsbarn med många granna färger på paketen i bakgrunden.

Vad tycker ni? Är det svårare eller enklare, roligare eller tråkigare, att vara förälder än vad ni trodde innan? (Alla åsikter är välkomna och inget rätt eller fel svar finns, givetvis! Man får tycka att det är jobbigt och eländigt att vara förälder också.)

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta