På Vrågården utanför Falköping finns det en älg- och bisonoxepark. Dit kan man åka för att se dom ståtliga djuren!
Älgarna såg vi inte mycket av, för dom låg och flämtade bakom ett skjul, men däremot såg vi många bisonoxar, några andra varianter av hornbärande boskap och dovhjortar.
Och så fick vi en skön promenad i ett skönt väder och en fika på gårdens mysiga kafé!
Sedan bar det av hemåt!! Tack och hej från mej!
En dag på Mössebergs djurpark med mina underbara. <3
Syskonkärlek när den är som vackrast… Här står dom och njuter av utsikten och varandra! 🙂
Vi bodde på camping med husvagn i tre dagar och barnen lekte med andra barn hela dagarna.
Dessa fina två!! Sitter ihop som krabbor. Angeline är så pappig just nu!
Eliah är väldigt mammig och har alltid varit. Celina är någonstans mittemellan. Ibland är det mamma som gäller och ibland pappa.
Lucia är mammas hund!! Så klart. 😀 Folk tror så ofta att hon är valp, men så här ser hon faktiskt ut i fullvuxet tillstånd. Hon är en Bichon Havainas, men en klippt sådan. (Dom är vanligtvis långhåriga. Så när vi klipper henne så ser hon mer ut som en valp.)
Tillbaka till lekplatsen. Den var stor och hade massor av hinderbarnor, racerbilar och klätterställningar!
Det var en fin dag, varm och solig. Vi hade med picknick och njöt av att leka med barnen.
Jag gungar med Angeline i famnen. (Det var inte så farligt som det ser ut! Jag har ett stadigt grepp om henne.)
Det hette ju att detta var en djurpark, men så mycket djurpark vet jag inte om det var att tala om egentligen. Jag hade hoppats på lite rovdjur och elefanter, men på plats fanns bara en hönsgård, getter och tre åsnor, hehe. 😉 Barnen var visst lika nöjda och glada ändå.
Celina är supersocial och pratar gärna med främlingar. Här bekantade hon sig med en annan lite äldre tjej som satt och matade hönsen med gräs. (Äter höns gräs??) Resten av dagen var dom oskiljaktiga.
Angeline tackade för sig efter lunch och vaknade lagom tills det var dags att bege sig tillbaka till campingplatsen. Vi bodde ett par dagar i husvagn på en närliggande campingplats. Myyyysigt… <3 Jag älskar sommaren och campinglivet!!!
Vi var så hjärtans spända och glada!!! Idag skulle vi åka båt vid Göteborgs skärgård.
Jag och Daniel föreställde oss en stunds avkoppling men också att det skulle vara kul och intressant. Det var det inte. Det blev ett tre timmar långt lidande…
Inte bara för att det var jättetråkigt, men också för att det inte fanns någonting för barnen att göra. Och vi var den enda barnfamiljen på plats. Och trots att båten var ämnad för turister så var den förvånansvärt liten.
Vi hade med böcker och Mariekex (bästa kexen i världen om ni frågar mig!) som nödprovians. Men det räckte bara i en kvart, sedan hade ändå barnens tålamod nått sitt slut. Tänk att vi inte kunde förutse det, hmm! :S Instängda på en båt med tre små barn i flera timmar, nej, det gör vi inte om.
Barnen var uttråkade och gnälliga och började klättra runt på möblerna och räckena resten av färden, så vi hade fullt sjå att försöka se så att ingen ramlade överbord. (På övre plan fanns bara några räcken.) Båtchaffören (eller heter det styrman?) såg vår kamp och kände sympati. Han var en äldre, rund, väldigt snäll man. Han började muta våra barn med allt gott han kunde hitta i sitt lilla skafferi, så att dom skulle underhållas en stund. Inte ett öre behövde vi betala! Det tycker jag ändå är en fin service. 🙂 Tack snälla chauffören!
Lillan kunde vi ha koll på! Hon nöjde sig med att hålla sig på bottenplan och klättra på stolar.
Vi var innerligt glada och lättade när färden äntligen var över och lovade varandra att aldrig göra om något liknande (med små barn igen)! Så blev det med den färden!!! 😛
Det är en månad sedan jag bloggade. Vi har haft semester och storkalas för två barn och massor av annat har hänt. Jag har en hel uppsjö av saker att blogga om!!! Men låt oss börja med en enkel baddag med barnen och lite social analys på det.
Åhh.. lillan är i sin gulligaste ålder, så rund och go och glad mest hela tiden!! Drygt ett år är hon nu, det är en underbar ålder tycker jag. Och nu har hon lärt sig att gå, sedan 1,5 månad tillbaka.
Men när vi är på badplatserna är det inte hon som stjäl uppmärksamhet utan storasyster Celina (4 år). Hon är så extremt social!! Det är så roligt att höra vad för typer av konversationer hon sätter igång med främlingar, haha… Jag brukar bara stå där en bit bort och smyglyssna och fnissa för mig själv.
Senaste gången när vi åkte till badplatsen klev hon ut på parkeringen och spatserade fram till några främmande vuxna som stod vid strandkanten och skakade ur sina handdukar. “NU är jag här!!!” ropade hon till dem och alla som stod där med ett leende från öra till öra. De vuxna lyfte förvånade på blicken för att se vem som påkallade deras uppmärksamhet och drog på smilbanden när de såg henne. “Så bra! Så kul!” säger en av kvinnorna. Celina nickade och spatserade glatt vidare. Kvinnorna tittade på varandra och skrattade. “Vilken söt liten tjej!” utbrast den ena.
Det är så intressant hur Celina ser hela omvärlden som sin lekplats och alla människor som hennes vänner. Inga bekymmer liksom, ingen känsla av skam eller hämning. Hon har en så otroligt befriande och oskyldig syn på sin omvärld!!! Jag avundas det. 🙂 Tänk om jag kunde vara så bekväm med att röra mig bland främlingar och connecta med vem som helst, om vad som helst…
När hon kom fram till vattnet var det fullt av barn. Hon vadar i och ropar “HEJ!” åt alla barnen runtomkring sig. “Hej hej!” Hon vänder sig till höger och vänster och hejar ordentligt på varenda barn. “Nu ska jag bada här!” säger hon med ett stort leende. Barnen svarar inte utan tittar bara på henne. De förstår inte riktigt varför hon pratar med dem.
Men det slutar alltid på samma sätt. Innan vi har tagit oss ifrån platsen så har hon hunnit bli kompis med alla. Då har hon fått testa på de andra barnens leksaker och hunnit prata om livet i stort och smått med deras föräldrar. Jag såg hur hon gick fram till en gammal gubbe och började diskutera hur man bygger sandslott med honom. Han skrattade och tyckte hon var rolig och söt. Jag tänker att jag nog får lära henne att ha lite gränser och att man inte kan prata med alla hur som helst… Kanske hon blir kidnappad en dag om det fortsätter så här. :S
Eliah är också väldigt oblyg och trygg med att prata med vem som helst. Är detta normalt för barn? Jag upplever det inte så för många barn reagerar och blir förvånade och konfunderade när våra barn dundrar fram och vill bli kompis med dem direkt… Hmmm…
När jag var barn så var jag så extremt blyg ända upp till vuxen ålder och det var en olidlig plåga. Jag skulle nog nästan påstå att jag hade social fobi under min tonår. Så jag är väldig glad och tacksam att jag inte har fört över det på våra barn.
Kära vänner, hur står det till i regnet och blåsten? ❤ 🙂
Ja, jag vet att jag har tappat vikt. Ingen behöver kommentera det. ? Som jag har skrivit i tidigare inlägg så har jag haft några tuffa veckor/månader bakom mig, med privata olägligheter som har påverkat mig mycket. Men det är bättre nu, saker och ting har landat, processats och jag är på banan!! Tack för omtanke! <3
Vi hade några soliga dagar förra veckan, men nu är det visst bara blåst och lidande. Jag har haft en dryg veckas semester, åkt till mina föräldrars sommarstuga och bott där ett tag med D och barnen. En ljuvlig småländsk lantlig semester i all enkelhet. Dagliga utflykter, roadtrips och sociala sammankomster i röd stuga med vita knutar. Det finaste av sommaren…
Vi besökte Bullerbyn och Emil i Lönneberga. Som iofs nästan bor grannar med mina föräldrar!! Alltid uppskattat av barnen, som gärna nosar på djuren och svingar sig upp i gungorna inne i ladan. Men jag glömde att ta kort, som vanligt… ☹ (Är inte så bra på det här med att tänka blogg. Ber om ursäkt för det. Men jag blir bättre med tiden… Jag har iaf börjat komma ihåg att fota mig själv då och då!! ? Det gjorde jag typ aldrig för ett år sedan.)
Här nedanför syns skogsvägen som leder till mina föräldrars stuga. Älskar denna väg… Den framkallar så många nostalgiska minnen… från när jag var liten och sprang runt barfota i bränt gräs, jagade myror och försökte bli kompis med alla kossor som trampade runt omkring mig och glodde med sina stora förvånade ögon. Varma mular mot halsen, det kittlades så mycket… och de hemska stötarna från stängslet. Huhhh…
Vi försökte alltid lura varandra, vi syskon och mina barndomsvänner i bygden. Vi tog varandras händer i ett långt led och tvingade den största och modigaste att ta tag i elstängslet. Den naivaste fick stå i änden, där blir stöten som värst (stöten går igenom hela ledet till slutet!) men det förstod inte den naiva. Stackarn!! Men vi råkade alla ut för det förr eller senare. Been there, done that… :S Höll nästan på att kissa på mig av stöten första gången. Syskon är inte alltid så snälla mot varandra…
Jag minns också att vi åkte hölass (Jag kan försöka hitta bilder från detta någon gång!! Ligger nog i en gammal låda. Underbara tider…). Alla kusiner och vänner. 10-20 barn, ibland i ett tåg av flera hölass och traktorer. På den tiden var det inte så kinkigt med bilbälte och sånt lyx. ? Då slängdes man helt sonika upp på hölasset och fick klamra sig fast bäst man kunde i spjälorna på sidorna (eller i kusinen till höger), medan traktorerna begav sig ut på skumpiga skogsvägar mot åkrarna. Minstingarna fick sitta i mitten av hölasset, så att de inte skulle trilla ut ur lasset… Men ibland sjönk man istället ner i själva halmen och det var lite nära-döden-upplevelse det också.
Och sedan slet man hårt i timmar för att plocka potatis på åkrarna. Hela släkten var tvungna att hjälpa till. Fast barnen sprang väl mest runt och åt upp potatisarna egentligen. Vi åt dem som morötter direkt i handen. Haha… Det låter som om jag växte upp på 1950-talet. Inte riktigt, men min farfar anammade den traditionella bondstilen. Så det är därför jag fick den barndomen. 🙂
För några år sedan var denna stuga i ganska dåligt skick. Allt hängde och dinglade, färgen ramlade av och dörrarna var svällda. Men min far är inte den som är den. ? Han drar sig inte för att svinga sig uppför rangliga stegar och vingla runt på tak och stuprör, för att plåstra och täcka där det brister. Och nu börjar hela åbäket se rent skapligt ut! Eller vad tycker ni? Jag älskar denna stuga. SÅÅÅÅåå mysig…
Förr fanns det varken el eller vatten i stugan, men nu har vi både spis, lampor och varmvatten. Usch, vilket skämmeborteri!! Dock saknas fortfarande toalett och dusch. Det är dass med tre hål som gäller. Funkar utmärkt att göra sina behov ett par stycken åt gången så sparar man tid. Och toapapper. 😉 Hahaha… skojar!
Och här ovan ser ni det spektaklet som fungerar som dusch. Man drar typ i ett snöre, så rinner det vatten från ett rör som leder till två bunkar, en med kallt vatten och ett med kokt vatten. Jag har inte vågat testa den än. Verkar rent livsfarlig. Vem vet vad som kommer ut ur de där rangliga rören? Plötsligt kanske det är gas. Jag tror inte heller att trycket i denna dusch hade räckt för att arbeta sig igenom mitt tjocka hår. Så jag åker till mamma och pappas riktiga hus varje gång jag ska duscha håret.
Dryga 60 år, men vig och smärt som en apa. Det är far min, det. Han räds inte höga höjder och murkna underlag.
Här är han igång med att byta taket på ett av gårdens ladugårdar. Jag undrar vad sånt här tak heter? Dessa små träflisor som ligger omlott. Det heter ju något särskilt… måste googla det.
Han jobbar från tidig morgon till sen kväll, struttar runt där på taket utan vett att vara rädd.
Min fina Celina är en skojig tös. Hon har precis fyllt 2 och orden bara forsar ur henne (hon tar nog efter sin mor anar jag…). Och hon har så mycket vilja så det står härliga till. Ibland är hon så bångstyrig att håret står på ända, tills vi ger med oss. Här nedan är det dock hunden som är den viljestarka och Celina har fullt sjå att hänga med, ser det ut som… haha… så söt…
Vi har rysligt mycket fruktträd här vid stugan och runtom på gården. Jag tror vi har över 20 körsbärträd. Kanske runt 30?
Tack min goa familj för några underbara dagar med gemenskap, skratt, många kockar men ändå ljuvlig mat, grill och eld, bad, brädspel och musik-jam! ❤❤❤
Wow… tiden bara rusar. Och jag släpas skoningslöst efter, som om jag vore ett löst jaktbyte. Ja, så känner jag ofta. 😀
Förra helgen var vi på en liten semestertrippen till Rågö utanför småländska Västervik, tillsammans med mina föräldrar och syskonfamiljer. 6 småfolk, 8 vuxna och 2 pigga gamlingar. Inte en illa uppslutning, det inte!
Där bodde vi i varsina små pittoreska torp och fördrev dagarna i sann Bullerbyn-anda; läste gamla litteraturklassiker, hjälptes åt att laga mat, spelade fiol och gitarr, diskade utomhus, balanserade på stenrös, åt kopiösa mängder (nästan) övermogen frukt direkt från träden, simmade i vassen, knuffades på bryggan, berättade hemlisar, snubblade runt i glada ringlekar, kramades vid brasan om kvällarna och skrattade tills vi kiknade och ett par småbarnsbyxor läckte igenom. (Fast det orsakades iofs i huvudsak av att körsbärssaften var så god att han inte kunde sluta dricka. Det gick liksom rakt igenom. Stackars gosse…)
Jag, som vanligtvis är usel på att komma ihåg att själv närvara på mina bloggbilder överraskade mig själv med att för en gång skull komma ihåg att fråga Daniel om han kunde knäppa ett par bilder där jag är med! Håll tillgodo! 😀
Tillsammans med min älskling. Lilla plutten. Bästa i världen. Kan inte få nog av att krama den här lilla människan!!! <3
Å andra sidan vägde jag upp bedriften att komma ihåg selfies genom att istället glömma bort att fota de flesta av helgens övriga (och betydligt mer intressanta) ögonblick.
Inga saftiga matbilder, inga sällskapsbilder, inga förevigade gapskratt med skeva tänder i fokus, inga bara rumpor i sjöblåsten, ingen rökig brasa, ingen dans på kvällskvisten och inga ivriga pussar i närbild… Asch då!! Men det ska på goda grunder tolkas som att jag hade det ALLDELES för bra för att komma ihåg att stolpa runt med kameran runt halsen! 🙂
Den här tjejen är så toksöt att jag nästan smäller av!!! Så full av liv, tillgivenhet, upptäckarnyfikenhet, finurlighet, bus… Nu 1 år fyllda. (Kalasbilder kommer i nästa inlägg!)
Hon rusar fram på sina knubbiga ben som om det inte fanns en dag kvar, hon slänger fejset i tallriken när hon ska äta och inte kan hejda sig, hon säger “tack” och “goddag” och nickar artigt åt höger och vänster som om det vore det självklaraste i världen. Hon försöker fånga mina ögonfransar när jag blinkar, hon pussas med hela ansiktet, kramas med hela kroppen, hon är intensiv och envis som synden. Jag hoppas att jag för evigt kommer ihåg hur det känns att ha den här gosiga bebisen i famnen.
Här ser ni Eliah hjälpa Celina, när hon på ostadiga ben tultar nerför backen till uthuset. Jag blir så rörd att jag nästan blir tårögd när jag ser hjälpande syskon! Finns det något finare än detta?
Eliah har tidigare inte visat sig från sin bästa sida när det gäller empati för övriga levande varelser.
När han var 2 år drog han gärna katten i svansen så fort han kom åt, jagade Lucia med tåg och lastbilar i näven, ryckte leksakerna ur handen på lillasyster, skrämde vettet ur henne med oförutsägbara läten och slängde sig på golvet och bet sina föräldrar i tårna om det ville sig riktigt illa. Om allt gick honom emot och han tappade besinningen. Bortskämd? Skulle man ju kunna tro. Men vi försöker absolut att låta bli att skämma bort honom på det sättet och vi är alltid noga med att förklara varför man inte under några som helst omständigheter får jaga och knuffa mindre barn och djur.
Inte förrän nu börjar vi se resultat av vårt tålamod och enträgna förmanande… Och det må jag säga är en enorm lättnad!
Eliah blir bara snällare och omtänksammare för varje dag som går. Han är först på plats när Celina faller eller blir översprungen av en katt, och han tröstar henne gärna med klappar på huvudet och majskrokar i näven. Han är ständigt närvarande för att hjälpa henne i vardagens med- och motgångar. Det gör mig så varm i hjärtat! Jag hoppas att de ska bli goda vänner i framtiden.
Som ni kan se på bilderna lyser det saftiga gräset med sin frånvaro. Det var kvävande varmt vissa stunder mitt på dagarna och gräsen var torra som fnöske och riviga mot våra bara fötter.
Men ute i skogarna omkring kunde vi finna skydd och svalka. Där under de stolta björkkronorna. Det är såna här helger som jag vill minnas när jag ligger på dödsbädden. Enkla, hjärtliga, genuina, verkliga och jordnära. Lyckliga stunder med nära och kära. Ute på landet. Mitt i naturen. Mitt i livet och samtidigt mitt i den lugnaste ro.
Men nu är semestern över för min del. Jag har börjat jobba heltid igen, sedan 2 veckor tillbaka och har en bit att resa till mitt jobb så jag går upp 5.30 och kommer hem 18.00 varje dag. Då ska jag amma lillan, fixa matlåda, hjälpa Daniel att städa och diska, natta småttingarna, göra mina “kvällsritualer” och störta i säng. Det känns stressigt. Jag längtar tillbaka…. till de där dagarna då man kunde stanna upp och bara andas utan att få dåligt samvete.
Då det var okej att bara finnas till.
Kanske är jag snart där igen. Man vet aldrig vad som händer….. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är min framtid under kraftig evaluering.
Hur ser er sommar ut? Har ni någon semester? Hur ska den avnjutas? Hur känner ni inför hösten och när semestertiderna är över?
