Wow… tiden bara rusar. Och jag släpas skoningslöst efter, som om jag vore ett löst jaktbyte. Ja, så känner jag ofta. 😀

Förra helgen var vi på en liten semestertrippen till Rågö utanför småländska Västervik, tillsammans med mina föräldrar och syskonfamiljer. 6 småfolk, 8 vuxna och 2 pigga gamlingar. Inte en illa uppslutning, det inte!

Där bodde vi i varsina små pittoreska torp och fördrev dagarna i sann Bullerbyn-anda; läste gamla litteraturklassiker, hjälptes åt att laga mat, spelade fiol och gitarr, diskade utomhus, balanserade på stenrös, åt kopiösa mängder (nästan) övermogen frukt direkt från träden, simmade i vassen, knuffades på bryggan, berättade hemlisar, snubblade runt i glada ringlekar, kramades vid brasan om kvällarna och skrattade tills vi kiknade och ett par småbarnsbyxor läckte igenom. (Fast det orsakades iofs i huvudsak av att körsbärssaften var så god att han inte kunde sluta dricka. Det gick liksom rakt igenom. Stackars gosse…)

Jag, som vanligtvis är usel på att komma ihåg att själv närvara på mina bloggbilder överraskade mig själv med att för en gång skull komma ihåg att fråga Daniel om han kunde knäppa ett par bilder där jag är med! Håll tillgodo! 😀

Tillsammans med min älskling. Lilla plutten. Bästa i världen. Kan inte få nog av att krama den här lilla människan!!! <3

Å andra sidan vägde jag upp bedriften att komma ihåg selfies genom att istället glömma bort att fota de flesta av helgens övriga (och betydligt mer intressanta) ögonblick.

Inga saftiga matbilder, inga sällskapsbilder, inga förevigade gapskratt med skeva tänder i fokus, inga bara rumpor i sjöblåsten, ingen rökig brasa, ingen dans på kvällskvisten och inga ivriga pussar i närbild… Asch då!! Men det ska på goda grunder tolkas som att jag hade det ALLDELES för bra för att komma ihåg att stolpa runt med kameran runt halsen! 🙂

Den här tjejen är så toksöt att jag nästan smäller av!!! Så full av liv, tillgivenhet, upptäckarnyfikenhet, finurlighet, bus… Nu 1 år fyllda. (Kalasbilder kommer i nästa inlägg!)

Hon rusar fram på sina knubbiga ben som om det inte fanns en dag kvar, hon slänger fejset i tallriken när hon ska äta och inte kan hejda sig, hon säger “tack” och “goddag” och nickar artigt åt höger och vänster som om det vore det självklaraste i världen. Hon försöker fånga mina ögonfransar när jag blinkar, hon pussas med hela ansiktet, kramas med hela kroppen, hon är intensiv och envis som synden. Jag hoppas att jag för evigt kommer ihåg hur det känns att ha den här gosiga bebisen i famnen.

Här ser ni Eliah hjälpa Celina, när hon på ostadiga ben tultar nerför backen till uthuset. Jag blir så rörd att jag nästan blir tårögd när jag ser hjälpande syskon! Finns det något finare än detta?

Eliah har tidigare inte visat sig från sin bästa sida när det gäller empati för övriga levande varelser.

När han var 2 år drog han gärna katten i svansen så fort han kom åt, jagade Lucia med tåg och lastbilar i näven, ryckte leksakerna ur handen på lillasyster, skrämde vettet ur henne med oförutsägbara läten och slängde sig på golvet och bet sina föräldrar i tårna om det ville sig riktigt illa. Om allt gick honom emot och han tappade besinningen. Bortskämd? Skulle man ju kunna tro. Men vi försöker absolut att låta bli att skämma bort honom på det sättet och vi är alltid noga med att förklara varför man inte under några som helst omständigheter får jaga och knuffa mindre barn och djur.

Inte förrän nu börjar vi se resultat av vårt tålamod och enträgna förmanande… Och det må jag säga är en enorm lättnad!

Eliah blir bara snällare och omtänksammare för varje dag som går. Han är först på plats när Celina faller eller blir översprungen av en katt, och han tröstar henne gärna med klappar på huvudet och majskrokar i näven. Han är ständigt närvarande för att hjälpa henne i vardagens med- och motgångar. Det gör mig så varm i hjärtat! Jag hoppas att de ska bli goda vänner i framtiden.

Som ni kan se på bilderna lyser det saftiga gräset med sin frånvaro. Det var kvävande varmt vissa stunder mitt på dagarna och gräsen var torra som fnöske och riviga mot våra bara fötter.

Men ute i skogarna omkring kunde vi finna skydd och svalka. Där under de stolta björkkronorna. Det är såna här helger som jag vill minnas när jag ligger på dödsbädden. Enkla, hjärtliga, genuina, verkliga och jordnära. Lyckliga stunder med nära och kära. Ute på landet. Mitt i naturen. Mitt i livet och samtidigt mitt i den lugnaste ro.

Men nu är semestern över för min del. Jag har börjat jobba heltid igen, sedan 2 veckor tillbaka och har en bit att resa till mitt jobb så jag går upp 5.30 och kommer hem 18.00 varje dag. Då ska jag amma lillan, fixa matlåda, hjälpa Daniel att städa och diska, natta småttingarna, göra mina “kvällsritualer” och störta i säng. Det känns stressigt. Jag längtar tillbaka…. till de där dagarna då man kunde stanna upp och bara andas utan att få dåligt samvete.

Då det var okej att bara finnas till.

Kanske är jag snart där igen. Man vet aldrig vad som händer….. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är min framtid under kraftig evaluering.

Hur ser er sommar ut? Har ni någon semester? Hur ska den avnjutas? Hur känner ni inför hösten och när semestertiderna är över?