Konstnärliga och kulturella intressen så som sömnad, textildesign, hantverk, musikskapande och fotografering.

Jag försöker vlogga för första gången

Ett ögonblick av soluppgång i våra skogar!

Ja, så fel det kan bli… Jag var så löjligt ivrig häromdagen. Jag flög upp ur sängen på morgonen och kände instinktivt att NU ÄR JAG REDO för att filma min första vlogg. (Det har tagit mitt år att komma hit rent mentalt – eftersom jag är en blyg liten skit.) Så jag tog mitt pick och pack, systemkameran, filmkameran och drönaren, smörgåsar och varm choklad, och kutade gladeligen ut i skogen för att skapa underverk.

Där struttade jag runt i ett par timmar och filmade min älskade skog med stod möda – om och om igen för att verkligen försöka fånga den där obeskrivliga känslan jag får när jag står på en brant sten och känner vinden fläta upp mitt hår. Jag försökte hitta de perfekta vinklarna för att nå djupet i den svarta sjön och återge skogens alla stolta tallar så resliga som de är, så som de aldrig ursäktar sig. (Jag är ju så ny med drönare, så jag behärskar inte alla manövreringar och behöver tid på mig…) Men allt gick åt pipsvängen!

Jag har uppenbarligen inte lärt mig att behärska att fota med fjärrkontroll ännu, för alla bilder på systemkameran (som i kameran såg alldeles förträffliga ut), visade sig sedan vara både suddiga och sakna fokus när fick upp dem på datorn. Och det upptäckte jag ju först när jag kom hem, så i princip är alla bilderna från den dagen oanvändbara. Jag hade tänkt att fota en ny header till bloggen och som ni ser så har jag använt en av bilderna ÄNDÅ – men egentligen höll de inte måttet. Jag har fått kämpa för att återskapa någon slags tydlighet i bilden och tittar man närmare så ser man hur suddig den är.

Jag undersöker hur mycket jag har skitat ner kjolen när jag skuttar runt i snöblasket.

Inte nog med det missödet. Dessutom hade jag lurat med mig käraste Daniel en stund under hans lunchrast för att han skulle hjälpa mig att filma några små klipp med drönaren som jag inte själv kunde göra för att jag skulle vara med i bild och behövde båda händerna. Och i all förvirring råkade han radera huvudklippen från dessa tagningar.

Eftersom jag inte lyckades skapa någon vettig bloggheader den här dagen så måste jag göra om fotningen. Jag sitter och klurar på hur den ska se ut nu… nu när snön är borta. Då fungerar det inte längre med tjocktröja, halsduk och fodrade kängor. Kanske jag ska ha på mig en lång vit klänning och en skojig frisyr? Hm… jag får klura ut någon idé. Nu när första besvikelsen har lagt sig så ser jag fram emot att göra om filmningen/fotningen! Och göra det såååå mycket bättre denna gång! 🙂 Jag är också lite sugen på att hitta ett vattenfall att fota vid. Jag vet inte var det finns häromkring, jag har inte riktigt lärt känna dessa nejder än eftersom vi (enligt min uppfattning) är så nyinflyttade.

Jag var ute i ungefär 6 timmar och filmade innan jag kände att jag hade nog med material. Kjolen var skitig och magen kurrade. Kroppen var sådär härligt trött av allt springande fram och tillbaka, och jag såg fram emot en kväll i soffan med Daniels hand i min och barnen uppkrupna i knät. Även om jag inte fick med mig så mycket hem den dagen så blev det en fin och lärorik dag. Jag lärde mig mer om drönaren och om att fota med fjärrkontroll. Jag lärde mig i synnerhet vad jag INTE ska göra. Och jag fick obeskrivliga återhämtande stunder med solskenet, träden, utsikterna och mina tankar. Jag funderade på livet och om att ta vara på det man har. Jag funderade på hur livet kommer att se ut om 6 mån, om 3 år, 10 år och 30… Vem jag kommer att vara då och vem mina nära och kära kommer att vara då. Det vet man ju aldrig…

Innan jag begav mig hemåt lyckades jag fånga en svindlande solnedgång med drönaren. Den synen glömmer jag aldrig. Den fick allting att “falla på plats” inombords. Hur kan något så enkelt vara så vackert? Naturen bara finns där. Och den är bara perfekt som den är. Tänk om vi människor kunde lära oss av det och känna likadant om oss själva. Att vi är perfekta så som vi är. Att vi duger. Jag försöker ständigt påminna mig om det… Och kanske är det därför jag trivs så mycket ute i skogen. För att jag bara kan få duga där, just som jag är där.

Kram på er!

  • 4

    • Jag skissar företagslogga!

    Idag vill jag dela med mig av ytterligare ett steg i min nybörjarföretagare-resa. Att designa en logga!! Roligare än det låter och gräsligt mycket svårare.

    Skojigt att få komma igång med lite teckning!

    Jag har slitit mina arma hårstrån över detta projekt och funderat och funderat, ända sedan början av hösten (2019). Det är så mycket som ska tas i åtanke, som har betydelse, när en genialisk logga ska skapas. Så många budskap som ska kunnas utrönas genom en liten krusidull på ett papper – som i framtiden ska representera mitt livsverk.

    Loggan måste säga något om mig. Den måste säga något om det jag skapar och de tjänster jag kommer att erbjuda. Den måste ge rätt känsla, rätt förväntningar, rätt inspiration. Den måste vara begriplig, estetiskt tilltalande och… ja klockren helt enkelt.

    Naturen och friheten är onekligen två viktiga element i mitt budskap, likasom kreativiteten, konsten och de historiska vingslagen. Jag vill skapa känslor som frihet, glädje, respekt för livet och människans förmåga, samt framtidstro.

    Jag har testat mängder av olika idéer – allt ifrån mina initialer, till ett träd eller en talande sten. Men nu har jag landat i att det ska vara en siluett av en kvinna. En graciös, stark, självständig kvinna som står på en klippa och höjer sina armar i en tyst hyllning till livet. JUBEL.

    Jag måste ha olika versioner som är anpassade för olika ändamål. En med bara mitt namn, en med siluetten och en med en kombination av dem båda. Samt även en liten minivariant med bara initialerna. Men nu har jag fastnat vid att jag inte kan bestämma mig för hur kombinationen ska se ut! Jag har blivit blind efter allt testande fram och tillbaka.

    Alternativ 1 (Annorlunda V)
    Alternativ 2 (Sträck bakom kvinnan)
    Alternativ 3 (Mer space mellan orden)

    Ni kloka läsare där ute – HJÄLP MIG, JAG ÄR LOST!!! Vad ger ni mig för smakråd? Vilken variant är bäst?

    För evigt tacksam för all feedback och input jag kan få! 🙂

  • 7

    • Januari-depp hos en nyföretagare

    Vädret här är så trist att jag tror jag storknar. Jag vill bara gräva ner mig någonstans. Den totala avsaknaden av solljus, molnens buttra uppsyn som omsluter mig var än jag går och de tunga, ändlösa regnskvättarna har helt sugit musten ur mig. Jag har till och med tappat motivationen att fota. Vilket är i det närmsta en katastrof.

    Jag förstår att det är nyttigt att ha såna här perioder – där inte allt är guld och gröna skogar och man tvingas att lära sig att uppskatta även de minsta glädjeämnen, men jag kan ändå inte låta bli att vänta och trängta… Efter friska, fluffiga snöflingor som singlar ner från skyn… och krispiga, bitiga froststänk som klättrar över fönsterrutorna i takt med att temperaturen dalar. Är det inte ändå så en svensk vinter ska vara?

    Ja. Precis så trött är jag, som jag ser ut.

    Jag och barnen turas om att gå runt och snörvla, hosta, knyta in oss i filtar och tycka synd om oss själva här hemma. Förkylningarna bara går runt i cirklar från den ena till den andra och sedan till den första igen. Daniel verkar vara den enda som orkar stå pall. Han svischar runt som en humla i huset och bara får saker gjort. (Jag avundas hans vitala gener!) Jag antar att det är helt normalt för en familj med två förskolebarn i och under treårsåldern att behöva genomlida senvintern på ett sånt här vis, men jag tycker förstås ändå att livet är lite ovärdigt just nu. Lite, lite orättvist. (Sagt med glimt i ögat.)

    Men jag försöker vara snäll och tålmodig mot mig själv. Låta mig sura och kvickna till i sedvanlig takt. Istället för att tvinga på mig kameran ägnar jag min tid åt annat som måste göras. Planering, sortering, hjälpa Daniel med renoveringen, handla fotoutrustning, plugga företagskunskap, vila, läsa böcker och stirra ut genom fönstret. Men det skojigaste jag har gjort denna vecka är utan tvivel följande. (Ja, det kan nästan väga upp vilken januaribesvikelse som helst.)

    Jag har inhandlat lite nya fotoprylar!!

    • Studioljus (Uhps… där tömdes den magrande plånboken!)
    • Flatlaystativ (Gaaahh, också galet dyrt!! Men jag kommer att fota mycket flatlay i framtiden så det är ett måste för att få proffsiga bilder.)
    • Mindre studiolampa till vloggning.
    • Massor av reflexskärmar. Vitt, silver, guld, blått, rött, transparent, flammigt m.m. för diverse ändamål.
    • En green screen (som kommer att göra underverk till mina foton och filmskapande!! Jag har massor av spännande idéer som jag ska visa er senare!)
    • Flera underlag till flatlayfotning. Trä, kalk, marmor… you name it!

    Kvar att handla som jag inte ännu har råd med men som jag tids nog kommer att behöva:

    • Proffsigare filmkamera (här gäller det att skramla ihop ett par 30 000:- – 100 000:-!)
    • Bättre studioblixtar (10 000 – 15 000:-?)
    • 35 mm-objektiv till systemkameran (ca. 8 000:-?)

    Jag får se till att samla och skramla till detta. Det är minsann dyrt att vara kreativ (musik, foto, konst, sömnad) och nyföretagare – i synnerhet när man inte ännu har lyckats skapa någon business kring det!

    Men det finns varken tid eller plats för misströstan och håglöshet. UPP TILL KAMP, kära vänner!!! Det är bara att ge det allt. Ge drömmarna allt du har! Det förtjänar dom (drömmarna) och DU.

    Kram på er! Hälsningar från livscoachen. 🙂

  • 2

    • Första veckan som egenföretagare

    Förra veckan slutade delvis i tårar och vemod, såväl som i en skräckblandad förtjusning och oerhörd lättnad. Nu slipper jag att försöka manövrera flera professioner på samma gång och ständigt inte räcka till. Vara ett irrationellt vandrande vrak som i huvudsak fungerar som ett störningsmoment för omgivningen. Komma hem varje dag och vara så sliten att jag inte har ork att vara kreativ eller social. Nej – nu är det nya tider! Nu kan jag fokusera. Nu är jag i livet där jag ska vara. UNDERBART!!!

    Men det var tungt att lämna kollegorna och tryggheten. Och jag kände mig inte helt tillfreds över det arbete jag lämnade efter mig. Det kostade mig ett par salta tårar under dagen. Tiden hade inte räckt till som jag hade önskat. Men det är en känsla som jag kommer att få leva med även i framtiden, så det är bara att vänja sig. Jag måste bejaka mina svagheter, lära mig att släppa taget och gå vidare när det är dags, även om det tar emot och jag helst hade velat pilla varenda detalj på plats. Det är ju sådan jag är, omständig. Vill för mycket. Det är ingen nådig egenskap! Bed att ni besparas från ett sådant livsok! 😉

    Måndag morgon

    Jag vaknade med 469 vilda fjärilar i magen på måndag morgon. Pirrig och angelägen att omedelbart sätta tänderna i arbete. Jag sökte upp ett väl valt hörn i huset, där ljuset lade sig alldeles rätt från fönstret och känslan var genuin. Jag bonad in mig där, tände ljus och vred på lämplig musik, bunkrade upp med viktiga böcker, papper, pennor och föremål som inspirerar. Men jag var trött efter åtskilliga veckor av dålig sömn. För mycket har pågått i mitt arma hjärnkontor. Jag har drömt om så många kreativa projekt och livsvisdoms-erövringar. Sådant tar minsann på krafterna.

    Vad jag har åstadkommit dessa da’r

    Första dagen gick åt till att samla mig. Synka huvudet och hjärtat. Lägga upp en plan och ett schema för den närmsta månaden. Fundera en och två gånger över var jag ska börja och var jag vill komma. Inte slänga mig huvudlöst över första bästa konstprojekt, som jag förstås helst hade velat. Jag har inte haft tid eller ork att ta mig an dessa stora frågor tidigare. Mitt liv är fullt av pusselbitar som ska på plats.

    Tisdagen och onsdagen ägnades åt att handla in utrustning för kommande fotograferingar samt snickra ihop underlag till flatlays- och stilleben-foton. Bilder och fotokonsten kommer att vara en viktig del av min framtida yrkesbana, så det är något jag kommer att lägga mycket krut på så här i början!

    Idag ska jag iväg och julhandla, men hoppas också på att hinna genomföra en fotosession vid en gammal kvarn här i skogen! Bara jag får ut detta blogginlägg först. 🙂

    Imorgon är det dags att få ordning på mitt eget lilla kontor. För där jag sitter nu är en högst tillfällig lösning. Det kommer att ta några dagar, då vi som ni ju vet är i full färd att renovera var och varannat rum här i stugan. En hel del städning och organisering ligger framför mig denna månad, innan kontoret är på plats och jobbet kan börja på allvar. Men jag ser fram emot att få hugga i!!

    Har ni hunnit överstöka julhandlingen? Får ni möjlighet att “landa” och återhämta er från jobb och ståhej nu innan jul eller stressar ni runt som tokar? Jag ska försöka sluta stressa nu och bara låta julen komma. Det är ju en sådan jul man vill ha. Vilsam och harmonisk. Ömsint.

  • 0

    • Jag har sagt upp mig!!! För att följa drömmen.

    Nu har dagen kommit, då jag är redo för att berätta för er – grabba tag i närmsta stadiga möbel nu! – att jag har sagt upp mig. JAG HAR SAGT UPP MIG! Ursäkta att jag vrålar. Ursäkta era blödande öron. Men jag är besinningslöst glad. (Inte för att lämna mitt arbete som jag verkligen tyckte om, men för att börja ett nytt!)

    Jag vågar knappt tänka på hur mycket arbete jag har framför mig. Jag kan ingenting om företagande. Jag kan i det närmaste ingenting om entreprenörskap, marknadsföring, försäkringar, pension, deklaration och momsregistrering. Att hålla i budget, skapa hemsidor, förhandla och skriva avtal. Jag har inga kontakter som kan hjälpa mig på vägen och inga närstående med erfarenhet av att driva eget. Men vad sjutton spelar det för roll?

    Galet eller alldeles klockrent

    Ibland, i mina svaga stunder, tänker jag att jag har tagit ett vansinnigt beslut. Att det aldrig kommer att gå. Men det måste. Det finns ingen återvändo. Jag får ta ett steg i taget och lära mig allt jag behöver lära mig. Inte ha för höga krav eller förväntningar. Låta det hela ta den tid det tar. Att landa, hitta mitt mål och min mening, att börja lära sig hur branschen fungerar, bygga en plattform. Att så småningom kunna tjäna en krona eller två.

    Men hur – de vette katten! Det är ju en extremt konkurrenskraftig bransch jag har valt att ge mig in i. Om min dröm innebär att jag för evigt kommer att få leva som en urfattig, trampad, bespottad stackare så får det bli så. Jag kommer åtminstone att vara lycklig. Mitt liv kommer åtminstone att vara mitt. Genuint. Direkt från hjärtat.

    Vad ska jag jobba med?

    1. Jag kommer att satsa på kreativt skapande – sociala medier, musik, konst, film och fotografering. Jag har massor av idéer som bara bubblar av iver att få komma till uttryck och ta form!! Jag vill göra livet rikt och roligt. Jag vill inspirera och uppmuntra mig själv och andra till ett liv i harmoni med sig själv, omgivningen och naturen. Att lyssna på sin magkänsla, göra saker som får en själv och andra att må bra, att leva ett positivt, närvarande och själsligt rikt liv.

    Ni kommer att kunna hitta mig här framöver:
    https://www.instagram.com/finding.silverlinings/

    2. Förutom mina kreativa projekt så kommer jag att driva en bisyssla där jag supportar andra att uppnå sina mål och drömmar. Under sommaren nu år 2019 gick jag en livscoachutbildning som öppnade nya vyer och perspektiv på livet för mig. Min redan sen innan djuplodande fascination för vårt psyke, vår mentala kapacitet och förmågan att styra sitt eget mående, sitt liv och sina förutsättningar, blev ännu djupare. Så jag hoppas på en fortsatt svindlande kunskapsresa/utbildningsresa inom denna profession.

    Ni kommer att kunna hitta mitt coachingföretag här framöver:
    https://www.instagram.com/risingstar.coaching/

    (Jag kommer givetvis finnas kvar här på bloggen också, men jag kommer att vara mer närvarande på instagram. Så småningom kommer jag även att öppna mitt youtube-konto.)

    En snårig väg att gå

    Det är över två månader sedan jag sa upp mig, men jag har inte känt att det har varit läge att gå ut med det än. Jag var tvungen att smälta det själv. Nu är det bara 3 veckor kvar! Den 9:onde december kommer jag att stå här. Ensam. Utan lön och kollegor. Utan en trygg framtid. Utan någon aning om hur jag ska klara mig.

    Jag kommer att brottas med motgångar, avvisningar, misslyckanden, osäkerhet, dåligt självförtroende, uppgivenhet, snubblande, tårar och besvikelse. Jag kommer att sitta där med tre ynka fakturor och femtioåtta tjocka gråtklumpar i halsen, månad efter månad. Det är så jag föreställer mig min närmsta framtid.

    Men jag kommer också att växa, bli starkare och visare. Jag kommer att uppleva hejdundrans mentala, konstnärliga och musikaliska äventyr, utveckla nya färdigheter, komma närmare naturen, lära känna andra kreativa själar och få viktiga uppenbarelser om livet. Framför allt kommer jag att vara FRI. Fri från ett liv som fängslade och kvävde mig. Som inte var mitt. Som var någon annans..

    Nu ska jag slänga upp två stora glas champagne på bordet åt mig och maken och så ska vi fira natten lång. Skål för nya äventyr!

    Otaliga barnsligt glada pussar och kramar till er mina fina goa tappra läsare! Hoppas att ni vill fortsätta följa min resa!

    Låt aldrig någon annan definiera vem du är och hur du ska leva ditt liv. Kom ihåg det!

    Du har bara ett liv – LEV DET!

  • 10

    • Ny fotografutrustning och tankar

    Åh, jag måste få visa er min nya investering till filmningen! En superläcker gimbal med dubbelhandtag, som orkar bära tunga systemkameror och proffsfilmkameror. Den kommer att kunna skapa hela magiska vyer!! 🙂 Jag kan knappt bärga mig till att få använda den.

    Gimbal med dubbehandtag

    Vad i hela sinnesfriden är en gimbal? Kanske någon undrar. Svar: En form av avancerad selfiestick som används vid filminspelning för att stabilisera bilden på filmkameran.

    Här kan ni skillnaden mellan att filma med och utan gimbal:


    “Ja, men var håller dina vloggarna hus då?” Undrar ni väl säkert – med all rätta. “De skulle ju ha kommit ut i maj!?”

    Ja. De skulle de. Men så kom livet i vägen. Vi insåg huvudstupa in i april och maj att utbyggnaden som vi hade tänkt att göra på huset om 1-2 år måste ske omgående. (Om 6 månader kan jag förklara varför. Jag smider dolda planer! 😉 Tills det måste jag hålla det hemligt.)

    Så jag har skjutit upp vloggandet några veckor, till förmån för att ta tag i uträkningar, arkitektbesök, mäklarbesök, skissritande och offertförfrågningar hos byggnadsinjengörer. Det är ett stort projekt att bygga ut sitt hus med 100 kvm och nu krockade den planen med att börja vlogga.

    Jag vill vara säker på att när jag börjar vlogga så kan jag avsätta den tid som krävs varje vecka för det. Jag jobbar på saken och håller på att samla mod, men är inte riktigt där ännu.

    På tal om konst! :O Jag erkänner – jag är fullständigt hopplös när det kommer till kläder och att samla på spetsklänningar och unika, exklusiva tyger som är svåra att få tag på. Gärna handvävda/virkade/knypplade etc. (Jag kan leta land och rike runt efter sånt och drömmer om att skapa avantgarde kreationer av dem en dag.) Kanske kan jag visa mer av detta i mina filmer? De är underbara och jag vårdar dem ömt som om de vore mina barn.

    Under tiden – tills jag har nått dit – passar jag på att samla på mig utrustning för att kunna leverera de mest högkvalitativa filmerna som jag bara kan. Jag vill att de som ser mina vloggar ska få ut något av dem. Bli glada, varma i själen, inspirerade eller åtminstone lite underhållna. Få sig ett och två skratt mitt i vardagsstöket och tänka att livet är bra nog lustigt. Jag vill inte göra vanliga vloggar i form av snack framför kameran, utan ett lite mer cinematiskt skapande. Visuellt godis. Konstnärligt. Vi får se om jag får till det, som sagt. Det är inte en liten uppgift att ta på sig och jag känner mig lite skrämd inför vad jag vill ge mig in i.

    Jag är en blyg och tillbakadragen person. Jag lägger inte gärna ut bilder eller filmer på mig. Det är ett enormt steg för mig att börja filma mig själv. Vi får se hur det går! Jag försöker vila i den passion jag känner för filmskapandet och det budskap jag kommer att försöka förmedla; Naturen, livslusten, de trevande stegen framåt, konsten och skapandet. Det kommer att vara mitt fokus.

    Hur tänker ni kring vloggande och det läskiga faktum att det innebär ett visst utelämnande av sig själv? Vloggar DU eller vill du börja vlogga? Och om – varför?

    Kram och ljuvliga sommarfläktar på er! <3

  • 4

    • Slut på innehåll

    Det finns inga fler sidor att hämta

    Nyare inlägg
    Äldre inlägg