Kära fönstertittare, luskare och andra vanliga hederliga läsare! Om ett par månader är jag av med min stora mage och det är (kommer att vara) en sådan lättnad!!!

Jag börjar känna mig van vid att vara gravid nu (tredje gången). Men jag kan inte påstå att det är en av mina favoritsysslor som mamma. Jag föredrar livet efter graviditeten; då man är allmänt mobil och flyttbar, går att klä i vanliga kläder, kan få på sig skor utan hjälpmedel, har fötter och händer i normal storlek och kan ta sig fram i folksamlingar utan att nocka folk åt höger och vänster (vilket iofs inte är ett problem denna coronavinter). Låter det som om jag överdriver? Mja, kanske en smula då… Men det är ju så det känns. 🙂

Men en sak med graviditeten är ju rysligt skojig och det är att längta och drömma och mysa och förbereda för ett nytt litet liv i hemmet. Och att få reda på könet!!! Det vill jag och Daniel alltid veta så fort vi bara kan. Det är nästan så att jag knappt kan bärga mig tills jag kommer in i ultraljuds-rummet, innan jag stormar den stackars barnmorskan med mina frågor.

Denna gång tänkte jag vara tålmodig som ett lamm. Så jag låg där bara på britsen och väntade och väntade i oändlighet och teg så mycket jag bara orkade. Och hon tittade slött på skärmen och gled långsamt runt med sin lilla lampa (??? vad är det ens för apparat?) på magen, mätte huvud och fötter och alla tänkbara små och stora delar på bebisen. Och näst efter att bebben är hel och frisk hade jag bara en sak i huvudet: ÄR DET EN POJKE ELLER FLICKA? Vad i hela friden är det som tar så lång tid??? Allt ser bra ut, sa barnmorskan slutligen och packade ihop sina apparater. Hallå!? Du har ju glömt det viktigaste!? Eller ja, det nästviktigaste förstås, efter att barnet mår bra.) Jaha, ville du veta kön också? Undrade barnmorskan förvånat. Naturligtviiiis morrade jag för mig själv, överhormonell som en är vid den här tiden. Jag är nästan 100% säker på att det är en liten tös, säger barnmorskan glatt och är omedelbart förlåten.

Vi har redan en pojke (född 2016) och en flicka (född 2018), så det spelar ju ingen större roll på så vis. Det är lika fantastiskt oavsett vad det blir. Men roligt är det ändå att få veta. 😀

Då är det alltså dags att rafsa fram små tösakläder ur kartongerna på vinden. Tjolahej tjollavippen!! Jag kände att jag nästan fick en smula energi av detta… och den varan är det ju skralt med i dessa tider…

Hoppas att ni alla har en harmonisk och produktiv vecka framför er!