Träning, natur och Vemod

Tillit… Tillit till att smärtan någon gång lättar…

Jag har känt mig nere på sistone. ? När jag känner mig nere så hanterar jag det med att vara ute mycket i skogen, springa, klättra och träna. Bästa medicinen!!!

Jag har behövt hantera att förlora en förhoppning, en dröm. Jag har behövt hantera att vara långt ifrån någon jag tycker om. Jag har behövt läka från att bevittna någon annans liv gå i spillror. Sådant gör ont. Det går inte att beskriva… Maktlösheten. Det hade ju varit bättre att ta på sig det fallet själv.

Men livet går vidare. Måste gå vidare. Det är bara att fortsätta kämpa… Fortsätta klättra steg för steg, som i trädet här ovan. Det var så grenigt att jag knappt kunde ta mig fram!! Men längre upp lättade det… Då blev motståndet glesare och jag kunde se utsikten… Wow….. Värt varje möda….

Det finns forskning som visar att när vi spänner musklerna så vårdar vi hjärnan, vi kan till och med reparera fysiska skador genom att röra på oss. Helt fantastiskt ju!! ?✌

Och så började solen sänka sig och lägga sitt mjuka gyllene täcke över alla tunga tankar. Och jag kunde tänka att livet är magiskt på något sätt ändå, i all sin komplexitet och kärvhet… Vi blir aldrig mer levande än när vi känner och kämpar. Och när stormen lugnar sig kommer tilliten. Slutet på tunneln.

Hur hanterar ni sorg? Hur hanterar ni förluster? Mentala, emotionella, spirituella eller fysiska…? ? Sorg och förlust kan sätta sig på så många olika platser i kroppen och hjärnan….

Kategori:
Personligt/Dagbok

Att hitta styrka i tider av kris

Coronavirus & social avhållsamhet

Vi har egentligen inga problem att få tiden att gå här hemma. Vi är ju vana att leva “utanför samhället”, så det är ju bara att köra på som vanligt… Stå och krama träd, gräva upp envisa kvickrötter, garva åt sina egna skämt, spela pajas, koka grönsakssoppor och mata fåglar.

Jag är djupt tacksam över att vi tillåts få vandra fritt i skogarna här i Sverige. Så ser det inte ut i alla länder!

Såvitt jag vet är ingen av oss coronasjuk. Ingen har feber eller beter sig märkligare åt än vanligt. Men småttingarna nyser och hostar till och från så för mig går dagarna främst åt till att vabba. Det gäller ju att vara på säkra sidan nu. Jag knatar med andra ord runt här dagarna i ändan, med trynet i golvet och plockar och plockar efter deras vilda framfarter. Det blir inte mycket fokus alls på mina egna projekt och det känns förstås trist. Hela den här krisen känns alldeles för sorglig och skrämmande! Jag oroar mig för mina föräldrar och andra närstående som inte är vid samma fysiska vigör som jag; som har krämpor, slitna lungor eller sänkt immunförsvar. Jag vågar inte träffa dem och det gör förstås livet lite glädjefattigare just nu. Men vi håller stadig kontakt via chatt och videosamtal och tackar högre makter för dagens teknik!

Underbara, underbara utsikt på en av mina dagliga springrundor!

En av mina bröder bor i Frankrike och där är det hårdare bud. Där får de inte gå utanför dörren utan en ruskigt bra anledning (slut på mat, dödligt sjuk och i behov av läkarvård etc.). De måste ha med intyg och underskrift på sin angelägenhet, annars blir det skarp uppläxning på ett par tusenlappar. Brorsan bor i en liten trängd och klämd etta någonstans mitt i Paris och är van att leva ett vimsigt och stimmigt socialt liv. Men nu sitter han där, stackarn, dag ut och dag in, med bara sig själv och sin isolering. För att få solljus och frisk luft brukar han klättra upp på taket. Där sitter han ibland och videoskypar med mig och annat löst folk. Stackarn… Jag måste säga det igen – det är för väl att internet finns!! Jisses vilket socialt trauma mänskligheten hade upplevt annars. 🙁


Dagarna i övrigt – video på gång!

Jag försöker annars att komma igång med mina vlogg-projekt och fick förra veckan en genialisk ingivelse att göra en liten video om hur man får tiden att gå när man lever i karantän. (Inte för att jag inbillar mig att den kommer att vara till någon vidare hjälp för andra egentligen, men den underhöll mig för en stund iaf! ;-D )

Frustration, var ordet!

För att riktigt visa vad långsamma dagar kan göra med en människas sinnesfrid knäppte jag även ett par avskräckande foton på mig i hätsk närkamp med vårt hems allra största (och brutalaste) klocka. (Nu lider ju inte jag av uttråkning, men jag föreställer mig att det är ungefär så här en del kan känna det just nu.)

Eftersom jag inte har lärt mig att behärska ett videoredigeringsprogram ännu (samt måste underhålla småttingarna om dagarna) så har jag inte hunnit knåpa ihop videon än, men den bör bli färdig nu i veckan. Återkommer med den!

Hehe…. Muntergöken.

Men jag har ett förargligt i-landsproblem. Jag är på jakt efter en stor och användarvänlig bildskärm som har 4K-upplösning och kan kalibreras så att den kan användas till bildbehandling och videoredigering. Men även i teknikens värld kommer coronaviruset med sitt fula fejs och ställer till med problem! 🙁 Alla datorskärmar (som är aktuella för ändamålet) är nämligen slutsålda, i varenda (online-) butik och antagligen för månader framåt!! (Eventuellt ska en skärm komma in på dustinhome.se imorgon som jag ska försöka norpa innan den vet ordet av, men jag tvivlar på att det kommer att komma någon leverans..) Jag håller iaf tummar och tår för att den ska komma in, för utan skärm blir det bökigt jobba med film. Min laptop är inte stark nog att användas till videoredigering.

Hur som helst. Var rädda om er!!! <3 Ta hand om era nära och kära, håll er långt ifrån covid-19 och fyll tiden med sysslor som tar ner ångestnivån och ger små ljusglimtar i vardagen!

Kategori:
Personligt/Dagbok

Modlöshet och kamp – Att skapa drastiska förändringar i ens liv

Jag balanserar på timmerstockar kommer att utgöra grunden till vårt växthus om ett par veckor… Kan ni tro att jag längtar? 🙂 Vi har redan börjat smygodla chili och paprika inomhus… Jag ska fota och visa er senare.

Idag hänger modlösheten som ett tungt töcken över mig. Jag låg vaken halva natten och kunde inte sova för alla vemodiga tankar. Det skaver. Hur ska det gå för mig? Hur ska jag klara mig? Hur ska jag någonsin lyckas med det jag tar mig för? Det kommer aldrig att gå, det kommer aldrig att gå, DET KOMMER GIVETVIS ALDRIG ATT GÅ…!! VAD TRODDE JAG? HUR KORKAD VAR JAG? Det är lika bra att ge upp drömmarna om ett liv som kreatör/konstnär och gå tillbaka till ett vanligt hederligt akademiskt arbete på kontor. Det är väl ändå där jag hör hemma?

Klump i halsen och hängande huvud.

Jag blir så ledsen när jag tänker så. Jag blir så modlös att jag tänker att livet egentligen inte har någon mening om jag inte får fortsätta att gå denna väg. Vad ska jag göra då? Vad ska det bli av mig då? Vem är jag då? Livets mening är min familj så klart. Mina små hjärtegryn. Men att känna sig nyttig ändå, att göra något man brinner för och bekräftas för den man är. För vad man ger. Visst är det ändå en av grundpelarna för att kunna känna meningsfullhet?

Övergivenhet – Att arbeta ensam och med sig själv

Som väntat så här i starten av egenföretagandet så kommer misströstan och självtvivlet krypande. Det matar mig med dåligt självförtroende och onyttig realism. Såna där hur-ska-du-klara-dig-ekonomiskt-har-du-tänkt??-tankar och vet-du-hur-få-konstnärer-som-verkligen-kan-leva-på-det-de-gör?. Tankar som inte gör någon nytta alls, som bara dömer, sparkar, slår, spottar och suger musten ur en.

Och känslan av övergivenhet. Stundvis väller den över mig med obarmhärtig kraft. Stundvis känns det tufft att ha flyttat ut till landet, långt ifrån alla mina vänner, och nu dessutom inte längre ha ett vanligt jobb med kollegor. Nu är det bara jag ensam ute i skogen med min kamera och mina högljudda tankar. Annars helt tyst. Ingen som ser eller hör mig. Ingen att prata med, att få tips och råd från. Ingen som dunkar en i ryggen och säger – Nu kör vi! Nu hjälps vi åt! Det här fixar vi! Nej. Nu är det bara jag. Och mina visioner. Det tar ett tag att vänja sig vid det…

I förrgår ute i skogen! Så enkelt och så ljuvligt… Inget missmod i världen kan ta ifrån mig den känsla jag får när jag går här.

Att orka hela vägen…

Jag försöker tala förståndigt med mig själv. Vara min egen peppiga livscoach. Klappa mig på huvudet och säga att allt nog ska gå bra, på något sätt. Det är ju ändå det här jag vill, eller hur! Jag inser ju att detta är en fas på vägen. Ett prövningarnas berg som måste bestigas.

Jag försöker förklara för mig själv att kampen för att uppnå sina drömmar inte är enkel och aldrig kommer att vara. Det är blod, svett och tårar. Det är berg och dalar, rosor och törnen. Självklart kommer jag att snubbla och famla i mörker då och då. Det kostar alltid att vinna. Men under mitt famlande och fallande kommer jag att upptäcka saker som jag inte visste fanns! Jag kommer att känna känslor jag inte tidigare har känt, se, höra, dofta och ta in intryck som aldrig förr. Jag försöker påminna mig om detta. Det är ju ändå skapandet och uttryckandet som gör mig levande. Det är friheten och samklangen med naturen som är min målbild – och vägen dit får vara hur bökig den vill.


Framgångens 10 (14) faser

För att underlätta för hjärnan att se mål och mening så har jag utformat en simpel men (för mig) pedagogisk och överskådlig framgångsteori som hjälper mig att förstå och överblicka vad jag har att vänta. Detta är de faser jag måste igenom för att nå hela vägen. Att se det framför sig och föreställa sig dessa faser hjälper mig att orka hålla ut mer.

Den här teorin kan tillämpas på vad som helst egentligen; karriärsdrömmar, bekämpa en ätstörning eller ett missbruk, lära sig nya färdigheter, reparera eller ta sig ur en infekterad relation, stärka sin självkänsla etc. Framgång för mig är inte rikedom och dylikt, utan att lyckas med det man tar sig för. Att orka fullfölja sin plan. Att skapa drastiska förändringar i ens liv är alltid en utmaning och följer ungefär samma struktur.

Så här tänker jag…

Figur 1. Framgångens 10 faser. Faserna Beslutsamhet och Svacka upprepas okänt antal gånger. (Såväl som slutfaserna Framgång och Svacka.)

Vägen till framgång består av åtta huvudsakliga faser; 1. Smekmånaden, 2. Kraschen, 3. Återhämtningen, 4. Beslutsamheten, 5. Svackan, 6. Beslutsamheten (igen) 7. Revanschen, 8. Framgången. (Faserna Beslutsamhet och Svacka går i regel i omlopp ett par gånger innan nästa fas infinner sig.)

Vill man fördjupa hela konceptet ytterligare så kan man lägga till steg 9. (Svackan) och 10. (Målbilden) också. Dessa berör efterdyningarna som sker när en framgång uppnås. För det är ju sällan så att vi människor känner oss omedelbart tillfreds när vi har uppnått det vi vill ha. Tragiskt nog måste nya kamper utkämpas när framgången är nådd. Då blir kraven, förväntningarna och känslan av otillräcklighet än mer påtaglig vilket sprider negativ energi och gör njutningen av framgången bitter. Det krävs ytterligare lite kamp för att landa i den där drömmen som från början var ens målbild… Den där drömmen om självuppfyllande. Att må bra och vara lycklig (tillfreds med sitt liv).


10 faser att genomgå – när stora livsförändringar ska uppnås

  • 1. Smekmånaden – Allt känns spännande och du är super-mega-exalterad och peppad! Detta kommer att gå vägen!!!
  • 2. Kraschen – Du inser plötsligt att vägen var snårigare än du hade väntat dig. Du tappar energi och mod. Du börjar att slå och sparka på dig själv. Hela projektet känns hopplöst och inget ljus är i sikte.
    KRITISK FAS 1. DET ÄR I DENNA FAS SOM DET ÄR VIKTIGT ATT UTHÄRDA. BIT IHOP, HÅLL HUVUDET KALLT OCH KNEGA PÅ! IGNORERA RÖSTERNA I DITT HUVUD! Risken är som störst att ge upp just här.
  • 3. Återhämtningen – Du behärskar dig, tar dig samman och återfår kontrollen. Du inser att loppet kanske inte är kört ändå (även om självförtroendet har fått sig en rejäl törn).
  • 4. Beslutsamheten – Du biter ihop och fokuserar på din målbild. Det är dit du vill komma och det är dit du ska. Inget annat spelar någon roll.
  • 5. Svackan – Kampen börjar tära på dig. Du känner dig trött, tappar motivation och förtröstan. Du börjar fundera på om du inte ändå har tagit dit vatten över huvudet och om det verkligen är dit du vill.
    KRITISK FAS 2. Svackan och Beslutsamhets-faserna kan gå i omlopp en lång tid innan nästa fas infaller sig. Här infinner sig därför den andra kritiska tidpunkten i din kamp – att hålla ut!
  • 6. Beslutsamheten – Du ber tvivlet att dra åt helskotta och påminner dig själv om målbilden. Du spikar upp den (mentalt) på väggen framför dig, biter ihop och kämpar på som du aldrig har gjort förr.
  • 7. Revansch – Du märker att ditt slit betalar sig. Plötsligt börjar saker och ting röra på sig / rulla på.
  • 8. Framgång – Du inser att du befinner dig på den plats som du en gång i tiden drömde om. Du har svårt att tro att det är sant och vet inte hur du ska kunna njuta av att vara här. Det är ju så mycket jobb som väntar…
  • 9. Svacka – Du känner dig urlakad och golvad av alla förväntningar. Du vill dra ett täcke över huvudet och bara få stänga av allt en stund. Du känner misströstan och undrar om du är en bluff.
    KRITISK FAS 3. Framgången och Svackan-faserna kommer att gå i omlopp fortsättningsvis – egentligen resten av ditt liv. Ingenting kommer någonsin att vara på topp hela tiden. Påminn dig om att det ändå var hit du ville komma! Lär dig att ignorera dina och andras förväntningar och lyssna istället till ditt inre. Vad har du behov av?
  • 10. Målbild – Du lär dig att parera och balansera mellan förväntningar, arbete och återhämtning. Du inser att du är där du vill vara och tillåter dig äntligen att njuta av att livet är just så som du en gång drömde att det skulle vara.

Jag har för skojs skull ritat upp två olika figurer som visar min teori av hur vägen till framgång ser ut. Man kan se det på två olika sätt, men grundtanken är densamma. (Andra figuren visades tidigare.)

Figur 2. Framgångens 12 steg. Här har jag brutit upp vägen i lite fler delmål. På så vis blir vägen lite tydligare! Så här kan en fullt rimlig och potentiell utveckling se ut…

Jag befinner mig just nu i fas 2. Och jag ska banne mig se till att jag släpar mig vidare även till fas 3 – om jag så ska stupa på köpet. Att ge upp finns inte på min karta. Jag vill hellre känna missmod, hopplöshet och lidande än att vanka av och an i ett tryggt ekorrhjul och inte veta hur det kändes att leva på riktigt. (Åtminstone tänker jag så just nu – ända tills min klenare del av MIG börjar hispa upp sig igen. Vi får se hur länge friden varar… 😉 )


Har du några stora förändringar på gång i ditt liv och var någonstans i din utveckling befinner du dig? Missmod eller flagga i topp?

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta