Att vara i nuet

Jag har kommit på en ny editeringsteknik som får grenarna att se alldeles mjuka och yviga ut. 🙂 Jag är superglad för mitt nya påhitt!

Julen närmar sig med STORMsteg… Herregud, var tog hösten vägen? Här är det redan ruggigt och vinterkallt. :S Klockan är 04.30 och jag är vaken. Jag kämpar med sömnen, som vanligt. Det är något fel på mig, jag blir sällan sömnig. Det är mitt största, och enda, hälsoproblem. I övrigt är jag frisk som en nötkärna.

Just det här med att tiden går så fort har plågat mej på sistone. Jag har insett att barnen är så alldeles ursöta och vilda och roliga just i den åldern de är i nu!!! Nu är de 5, 3 och 6 månader. Och jag hinner inte njuta!!! Jag vill hinna njuta av småbarnstiden och de gosiga kinderna och de tjocka händerna med små gropar i, som stryker mina armar när jag håller om dem. När de är så här små så blir det ju så mycket fokus på det praktiska; städ, tvätt, mat, klä på, byta blöjor. Men vi har bara ett liv och tiden är det mest dyrbara vi har. Den kommer aldrig tillbaka. Och tiden går såååå fort…

Så jag har börjat skriva en dagbok som är ämnad för att endast belysa varje dags guldstunder med barnen. Så att jag kan minnas dem och komma ihåg att leva i nuet och verkligen värdesätta det där lilla. Annars har jag en tendens att alltid leva i framtiden, jag planerar och tänker vad vi ska göra nästa vecka etc. Men den här veckan då? Det vi gör just nu?

Och så har jag börjat bli bättre på att ta en stunds meditering varje dag. Bara sjunka ner i mig själv och mina tankar och fundera över allt jag har som jag är tacksam för. Jag tror såna här rutiner är viktigare än man tror, för att verkligen lära sig njuta av livet!!!

Hur gör ni för att leva i nuet? Vad har ni för knep och rutiner?

Kategori:
Personligt/Dagbok

Dop för Wienette Sofia Angeline

Lilla prinsessan

Hej vänner! Vi har varit på semester i en dryg vecka och jag glömde min dator hemma, så det är därför jag inte har uppdaterat på ett tag. I helgen som gick hade vi dop för Wienette, så jag tänkte visa lite bilder ifrån det. (Dopklänningen har jag designat och min kära mor, som är en fena med nålen, har hjälpt mig att sy den. Processen finns beskriven i detta inlägg.)

Det var en fin och högtidlig dag, men också helt kaotisk. De ser så lydiga och lugna ut på bilden, småttingarna, men sanningen den dagen var en annan. Det var kvavt och varmt i kyrkan, svettet rann utför allas våra ryggar, barnen var trötta, småhungriga och uttråkade. Så de sprang runt som duracellkaniner och klättrade på både möbler och väggar. Vi hade fullt sjå att hålla dem tillbaka och förebygga missöden. Daniel som hade bäst skor fick jaga dem när så krävdes, haha, och jag koncentrerade mig på att hålla fast i lillan. Men stundvis, när Eliah gömde sig bakom predikstolen och gjorde katt-läten ville jag gömma mitt ansikte i händerna. Oerhört pinsamt. Asch då, sa den snälla predikanten och kramade om Eliah, så här är det ofta vid dop.

Efteråt bjöd vi några släktingar och vänner på ett enkelt fika utomhus, corona-säkert och enligt konstens alla regler med avstånd från varandra. Kolasnittar, chokladmuffinsar, bullar och frukt.

I vanliga fall brukar jag dundra till med avancerade våningstårtor (som denna nedan från Celinas dop!), men i år höll jag ambitionsnivån nere. Både eftersom bjudningen skulle vara utomhus och för att vi med tre små inte riktigt orkar lika mycket som tidigare. 🙂

(Doptårta till Celina)

Jag älskar verkligen att göra tårtor. Det var länge sedan nu, dock… Men ibland tänker jag att om mina foto- och musikplaner går åt stöpet så kan jag väl alltid börja baka tårtor och sälja istället. Hahah.. 😀

Nu ska jag sova och imorgon kommer en tuff dag med mycket renoveringsarbete. Daniel har mycket i görningen, jag ska visa er. Godnatt så länge!

Ta våren till bordet och skapa fest

Jag gillar pastell till påsk och vår…

FLAT LAY – enkelt och bekvämt för ögat

Oohh… Jag älskar att duka vackert. Dukningen ovan var väl ungefär planen till påsken, ett ägg i en servett sådär och lite blommor omkring. (Det blir minst lika fint att använda till midsommarfesten och bara ta bort ägget!) Men gick det för sig med små barn? Njaa.. nej, egentligen var jag och Daniel rörande överens, redan innan, att sådana arrangemang minsann får vänta tills de antingen är äldre eller vi har annat folk på besök som kan förstå att uppskatta det. 🙂

Barnen är fortfarande i det stadiet att de gärna krossar porslin, balanserar glas på huvudena och tuggar i sig blommor och övrig dekoration. Möjligtvis en aning överdrift (låter som om jag pratar om hungrigt boskap), men inte helt orimligt heller. 😛 De kan få för sig det mesta, de små goa monsterna. Så plastmuggar och vanligt dödligt porslin är alltid att föredra på deras bord.

Alltså fick jag nöja mig med att sväva ut i dukning framför kameran och passade på att öva mig på flat lay fotografering. Jag gillar tekniken och jag gillar att få styla till det, det går helt i linje med mitt omättbara behov av att få vara kreativ. Jag vill inte bara fota rakt upp och ner. Jag vill SKAPA motivet först helst. Fast iofs är det trevligt med variation… 🙂

Behind the scen

Så här simpelt kan det se ut när jag fotar. Inte så avancerat med andra ord. 🙂 Det gäller bara att hitta rätt rekvisita och se hur det gör sig bäst på bild, och så river man av några foton och så är det klart.

FINE ART – den ultimata fotodrömmen

Värre kommer det att bli när jag ska börja med fine art… Hej och hå!!! 🙂 Då kommer projekten bli mer avancerade och det ser jag fram emot. Men jag behöver en bättre kamera för det och lite mer kött (= kunskap) på benen. Jag är nog där först om ett år. Jag är väldigt fascinerad av denna makalösa fotograf:

Nu kallar barnen och vardagliga plikter på mig… Ha en fin fortsatt lördag mina kära! <3

Att tänka på med treåringar

Denna underbara pojke är nu ungefär 3,5 år och livet är både en lekplats med oändliga möjligheter och ett känslomässigt stormigt hav.

Styr upp mamma och pappas odlingslåda!

Treårsåldern har onekligen sina utmaningar och kräver full fokus, men är i övrigt en underbar ålder! Varför? ?Låt mig dela med mig av min högst personliga uppfattning och kontra gärna med dina tankar i kommentarsfältet! ? (Det finns säkert många tvååringar eller fyraåringar som också stämmer utmärkt in på följande beskrivningar!)

Varför treåringar är underbara

  • Kan oftast göra mycket själv. De kan klä på sig, tala för sig och hjälpa till med hemsysslor (med lite vägledning).
  • Tenderar att testa gränser i någon mindre utsträckning än tvååringar. Så njut denna efterlängtade förändring!
  • Börjar kunna gå att resonera med. Det går att förklara varför något ska vara på ett visst sätt och förhoppningsvis (om barnet är på någorlunda gott humör) gör det som du säger!
  • Älskar beröm!! Två- och treårsåldern är berömmets guldår, då barnet nästan kan spricka av stolthet när det får beröm över något det gör eller visar upp.
  • Humorn börjar ta fart. Treåringar har ofta en hel flock luriga rävar bakom öronen! De gillar att busa och överraska, se hur man reagerar på det ena och andra och få en att skratta eller bli skrämd.
  • Är fortfarande mammig och pappig. Mysigt!! Detta brukar släppa i fyraårsåldern.
  • Blir ofta barnet av med blöjan nu! Phju… ett problem mindre. (Eller??? ?)

Potentiella utmaningar med en treåring

  • Treåringar har stora egon. De vill ha allt på sitt sätt och tror att de har äganderätt på alla prylar.
  • Treåringar kan fortfarande få oförklarliga raseriubrott och perioder av gnäll och tandagnisslan.

Att tänka på när man har ett barn i trotsåldern

Treåringar kan ofta fortfarande vara en utmaning när det kommer till gnäll och raseriutbrott. Då är det viktigt att tänka på att…

  • Alla föräldrar blir sämre föräldrar med för lite sömn. Så se till att du får dina timmar! Om du har svårt att få vara i fred under natten, försök hitta lösningar. Kanske du och din partner kan turas om att sova i ett annat rum?
  • Alla föräldrar blir sämre föräldrar under hög stress. Att ha barn i denna åldern är alltid ett visst stresspåslag, ibland av oerhört sådant, så gör allt du kan för att reducera övriga stressnivåer. Dina 34 hobbyprojekt kanske får vänta ett halvår eller två tills balansen i familjelivet har infunnit sig?
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar med rutiner. Håll dina rutiner. Ät med jämna mellanrum. (Att gå runt på tom mage gör dig arg och trött.) Motstå frestelsen att sitta uppe sent om kvällarna. (Du behöver dina timmar sömn!) Ha tydliga tider för både dig och ditt barn, när ni ska äta, leka, vara ute, sova. Det underlättar att överskåda dagen när du är sliten och skapar trygghet hos både dig och ditt barn.
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar med egentid. Försöka få en tid varje dag där du kan varva ner och få återhämta dig. Det är du värd! Kanske du kan meditera? Ta en promenad? Om så bara 10 minuter är möjliga så är det mycket värt för din inre sinnesro och förmågan att behålla tålamodet under dagen.
  • Alla föräldrar blir bättre föräldrar när de tar hand om sin hälsa. Håll dig rörlig, smidig och aktiv så mycket som möjligt. Det utsöndrar nämligen endorfiner som ger positiv energi, gör dig piggare och gladare! Dessutom ökar det blodcirkulationen. Du orkar mer och du orkar längre. Du får bättre självförtroende och förebygger sjukdomar av alla slag. Ta en runda i skogen eller yoga på vardagsrumsmattan. Gör morgongymnastik tillsammans med ditt barn eller hitta på andra kreativa lösningar för att hålla din kropp alert!
  • Lär dig konsten att behärska dig. Tålamod och åter tålamod är en förälders bästa vän. Och när tålamodet tryter, be din partner ta över. Har du ingen partner, gå ifrån situationen en stund, stäng in dig och ta ett par djupa andetag och reflektera över läget innan du tar dig an stormen igen.
  • Värna om dina sociala relationer. Du behöver få vara någon annan än bara förälder ibland! Avsätt tid för din partner och dina vänner, tid för att komma ifrån hemmet en stund och socialisera dig. Har du ingen partner som kan hålla ställningarna när du är ute och flänger, be en annan vän, granne eller mormor?

Hoppas att jag har kunnat bidra med några värdefulla tips och tankar! Dela gärna med dig av din egen upplevelse och hur du gör för att balansera svåra situationer hemma med ditt barn. 🙂 Bamsekram från socionomen/livscoachen ❤

Sista flämt av sommar

Jag anade att det skulle bli så här när jag började jobba heltid, att bloggandet skulle prioriteras bort för en stund. Inte för evigt. Bara just nu i höst.

Vi försöker få bygglov och tragglar fortfarande med beräkningar, planskisser, lånelöften och renovering – vilket slukar all ledig tid. Men snart har jag goda nyheter att komma med…!! Gissningsvis om sisådär en vecka. 😉 😀

Vårt älskade oborstade prydnadsträd “Eukalyptusvide flamingo” med rosa vippor.

Det är skojigt att se att det fortfarande trillar in en del människor här varje dag, trots att bloggen ligger i vila. Dessutom kan jag se att det är väldigt många fler som börjar hitta min blogg genom google-sökningar, vilket är ett nytt fenomen! Så har det inte varit förut. Jag undrar vad det kan bero på….!? Men hur som haver så är det ju hiskeligt roligt! Ni är alla hjärtligt välkomna och jag beklagar min tillfälligt skrala närvaro.

Mor och dotter allmänt dåsiga på kvällskvisten…

Daniel är föräldraledig och hemma med barnen på heltid nu. Det har han varit sedan jag började jobba i juli och kommer att vara till och med oktober ut. Sedan kommer vi att jobba dubbelt en månad, under november, och barnen kommer att vara på förskolan. Det kommer att bli en extremt tuff månad. Vi har båda en bit att pendla till våra jobb och det kommer att bli knepigt att få ihop tiderna med förskolan.

Men därefter… efter novembermånaden kommer livet och förutsättningarna kanske att se helt annorlunda ut för oss.

Underbara tös!

Jag har inte så mycket roligt att berätta just nu när det är så här stressigt i vardagen. Vi försöker bara hinna hålla efter i huset och på gården, i trädgården, och passa på barnen. Det är det enda livet kretsar kring just nu. Men allt har sin tid. Det kommer en tid då det finns tid för annat…

Vi har stångats mot Eliahs nappsug, men nu har nappen åkt ut genom fönstret! 3 år och det får vara nog. 😀

Jag njuter av glada pussar och runda kramar. Jag njuter av påhitt, nyfikenhet och ilskna “kan själv”. Jag njuter av att lära och bekräfta och hjälpa dessa två framåt i livet och i att skapa en egen liten person i den egna lilla människokroppen. Det är allt livet handlar om just nu. Någon som känner igen sig? 🙂

Ta hand om er och vi hörs snart igen, med bättre nyheter!!

Spöad av klockan och en chockad läkarkår

Ibland går dygnets timmar och omfattningen av dagens To Do-lista inte ihop. Förrgårdagen var en sådan dag. Gårdagen också. Jag hatar sådana dagar. Jag jäktade och sprang, men blev ändå oavbrutet spöad av klockan. Den hetsade mig med sitt förbannade “tick tack, tick tack” och jag ville bara skrika: “Hååååååll käften!” och “Uuuuur vägen!”.

 

SPÖAD AV KLOCKAN

I förrgår var vi inne i stan och släpade med oss en hel kärra virke hem. Nu är det dags att sätta upp innertaket i sovrummet och sedan står tapetseringen på tur. Det börjar närma sig ett resultat! Jag måste bestämma vilken tapet vi ska ha (ja, det är liksom mitt jobb det där med att ha sista ordet när det gäller design och inredning). Allt måste stämma. Jag är petig med sånt. Stilen och känslan och funktionen måste vara i total harmoni. 

Resten av dagen gick jag väl återigen i ett töcken, liksom hela veckan har gjort. Men jag tror att jag städade, tvättade, tog hand om några ärenden, mail och telefonsamtal, som måste hanteras, bokade tid hos tandläkaren, röjde ut barnens kläder som av okänd anledning har krympt och sorterade in nya större, dammsugade av alla möblerna från katthår, klippte vovsingen, bytte sängkläder, städade ur besticklådor, övade lite sång med barnen och tränade magen enligt “mammamage”-appens stränga regler. Ungefär något sånt gjorde jag den dagen, om jag minns rätt.

Och fortfarande ser det ut som ett bombnedslag här – med alla verktyg som dundrar fram över väggar och golv och lämnar efter sig moln av damm, spån och träflisor. Och skoavtryck från Daniel som klampar ut och in genom ytterdörrarna med måttstocken och virket i högsta hugg. Och så leriga tassavtryck från husdjuren som följer husse hack i häl på det och två barn under 3 år som rullar runt i hela oredan. Kan ni föreställa er? Låter jag gnällig? Överdriver jag lite? Kanske en smula. Men det är en ytterst liten smula. Och JA, jag känner mig lite gnällig idag. Det kan man väl få vara ibland.

 

OCH HAN CHOCKADE LÄKARKÅREN…

Igår fick Daniel ta ledigt en stund från jobbet för att följa med mig och småttingarna till Fru Doktorn. Vi tycker inte att Eliah äter tillräckligt mycket och är oroliga för hans viktuppgång. Han är glad och full av liv, så några tecken på en dramatisk sjukdom ser vi inte, men ganska smal är han och pappas vegetariska gryta och mammas ugnsgratänger går absolut inte ner. Möjligtvis kan han tänka sig att pilla i sig några köttbullar och knapra i sig lite morötter och vitkålshuvuden. Möjligtvis kan han även tänka sig att sluka lite köttfärssås, mumsa på banan och turkisk yoghurt och slänga pannan i osten och gnaga kanterna av den. När inte mamma ser. Men allt som har en krämig, såsig konstistens går inte ner och fisk är fullständigt omöjligt.

Läkaren bekräftade att vikten hade avstannat och att han var ett steg under normallinjen. Men så tittade läkaren och sköterskan på mig och Daniel, kliade sig i skallarna och konstaterade att vi nog inte kan ha varit särskilt stora när vi var små vi heller och att det möjligtvis ligger i DNA:et. Jag minns inte hur jag åt när jag var liten, men tunn som en sticka var jag iaf. Knotorna stack ut åt alla håll. “Benranglet” minns jag att någon av klasskamraterna kallade mig när vi blev osams någon gång i mellanstadiet. Nej, läkaren tyckte inte att vi skulle vara oroliga och menade att han verkade vara “pigg och kry”. Eliah, som hittills hade suttit knäpptyst och iakttagit oss alla med klotrunda ögon, svarade omedelbart med att imitera en brunstig get och hoppa jämfota tvärs igenom rummet. “Och uppenbarligen full av bus”, fortsatte läkaren och skrattade. Men för säkerhets skull tyckte de att vi skulle ta blodprov på honom. Blodprov!!!?? ÄR DET VERKLIGEN NÖDVÄNDIGT??

 

(Se mina fina skatter här! Far och son för ett halvår sedan. Fotat med mobilen – därav kvalitén.)
 

Eliah har alltid varit tålig och foglig med det mesta. Första gången han fick vaccin, några månader gammal, blev dåvarande läkare alldeles stum av beundran. Eliah gav knappt ifrån sig ett knyst, trots att två sköterskor högg honom i båda de små tjocka låren med varsina sprutor. Endast ett litet förargat grymtande undslapp honom och sedan blängde han ilsket på läkaren i ungefär 5 hela sekunder. Idag var situationen annorlunda. Idag skulle han stickas i fingret och sedan tömmas på blod i fyra små kapslar. Det låter dramatiskt men var väl egentligen inte något avancerat ingrepp. Men idag var han stor nog att förstå vad som gjordes med honom och stor nog att bli skrämd och göra motstånd om det inte behagade. 

Jag insåg direkt att detta skulle bli tufft. Eftersom jag anser att sprutor är ett djävulens påhitt blev jag omedelbart stirrig, nervös och gråtfärdig. Ville ta upp honom i min famn och fly fältet. Men jag ville inte påverka Eliah med mina klena nerver så jag bad istället om att få hålla mig utanför rummet tills hemskheterna var överstökade och låta Daniel aka Filbunken hantera Eliah.

Eliah placerades i knät på sin lugna trygga far (Daniel stressar inte upp sig för mycket här i livet!) och läkaren och sköterskan uppmanade honom att hålla ett stadigt tag i Eliahs arm under hela blodtömningen, så att han inte kan rycka åt sig armen och göra sig illa. Så snart nålen kom fram var Eliah tydlig med att han inte var upplagt för detta spektakel. “Mamma, mamma!” gormade han och försökte slita sig loss. Mammahjärtat sprack i tusen små ynkliga bitar. Och jag kallades in. Nervös från topp till tå. Vinglandes på svagburna ben. “Försök distrahera honom”, löd mitt uppdrag. Jag slängde fram en alldeles vansinnigt rolig barnbok och vevade med den framför hans ögon och berättade sagan om och om igen med min allra mest spännande basröst.

Och kan ni tänka er!! Att det hela gick så galet mirakulöst bra!! Nu så här efteråt känner jag mig helt salig av lättnad. Ingen dog, ingen fick några trauman och blodet lyckades de pumpa ur honom. Och han blev inte ens rädd. Läkaren stack honom i fingret och Eliah grymtade ilsket till, i vanlig ordning. Sedan var det färdiggrymtat. Inget skrik, ingen gråt. Sedan satt han förnöjsamt och tittade, med blandad skeptism och nyfikenhet, på vad läkaren gjorde och lyssnade till sin moders oupphörliga, tjatiga och tappra sagoberättande. Mellan varven ilsknade han till lite och lät läkarkåren förstå att han inte uppskattade att sitta fasthållen. Men ilskan gick fort över. Hela proceduren varade i ungefär 15 min och läkaren och sköterskan var båda chockade av förundran. “Nä, jag har nog aldrig sett på mage till tålig unge!” Utbrast den ena. “Ett sånt här lugnt barn har jag aldrig stuckit förut.” Utbrast den andra. Och när de fyra kapslarna var fyllda tyckte läkaren att de lika gärna kunde fylla två till, “när det ändå går så bra”, ifall de andra fyra inte skulle hålla måttet. Och som belöning för sin tappra uthållighet fick Eliah välja en leksak ut sköterskans låda. Efter nogsamt övervägande föll lotten på en liten gummiboll.

Tänk om livet alltid kunde vara så här okomplicerat…?

 

Zilia Ving

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. ?)  
Kategori:
Familjeliv

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta